Stop it!
Dags för Linns-åsikter att läggas fram igen, hihi ;)
Jag har länge stört mig på allt negativt som kastas mot tävlingsplatser, funktionärer, specifika framhoppningar och liknande. Särskilt bland oss bloggare, som har stort inflytande på många människor, jag tycker att det är fel att kasta ur sig skit över en specifik tävlingsplats ute på våra bloggar. När den här kommentaren ramlade in för ett tag sedan så rann bägaren över. Dags för åsiktsinlägg!
Ja, visst är det kul att höra om andras misslyckanden..? Mellanmjölks landet sverige, welcome ♥
Nej ni, jag tänker inte sitta och vräka ur mig negativa åsikter om någon tävlingsplats, någon funktionär eller någons underlag. För vet ni vad? Det är JAG som har valt att åka dit, och det är tack vare funktionärer och tävlingsplatser som arrangerar tävlingar som JAG överhuvudtaget kan tävla.
Jag tror inte att någon klubb går in för att arrangera en så dålig tävling som möjligt, utan alla gör sitt bästa - utifrån sina förutsättningar. Konstruktiv kritik är en sak, det kan jag absolut gå med på att ge, men att vräka ur sig skit mot en speciell tävlingsplats tycker jag endast tyder på att man vill ha något att skylla på efter ett dåligt resultat ;)
Det är ryttarens ansvar att välja ut de tävlingar som passar ens häst, i mitt tycke. Vet jag att ett ställe har en trång framhoppning och alltid tar in mycket hästar så åker inte jag dit igen för att sedan dissa stället här inför alla er. Nej, då står jag hellre över den tävlingen, eller biter ihop och gör det bästa av situationen. Den ridklubben kanske inte har en miljon att kasta ut på ett nytt ridhus bara för framhoppning, utan har lagt allt på banan där själva tävlingen hålls - då får jag se fram emot ritten och göra det bästa av framhoppningen.
En funktionär är en människa precis som vi, ingen maskin, tyvärr? ;) Likaså som att vi lägger våra hästar i skiten någon gång, kan en funktionär råka ställa sig i vägen. Vi vet ju varför de står på banan, de krattar och håller ordning för oss - finns för våran skull och gör sitt bästa. Står någon i vägen så är det bara att lägga en volt, be om omstart från hindret innan där man var och sedan göra om det på ett bättre sätt. Varför hetsa upp sig och bli arg? Ingen som står på banan vill förstöra med mening.
Den fjantigaste diskussionen av alla tycker jag är det här med underlag och manegen/paddocken. Hur många gånger har man inte hört "jag hade inte rivit om underlaget hade varit bättre" "det var synd om hästarna, för det var så tungt" "underlaget var fruktansvärt halt, flera hästar såg ut som om dom skulle välta, därför stannade ***" Seriöst känner jag bara? Om underlaget är så fruktansvärt - varför i helvete startar man då? Om hästen måste stanna för att det är omöjligt att hoppa, varför utsätter man sin häst för det då? Då är det för mig en oansvarig ryttare, och inte en dålig tävlingsplats.
Det har hänt en gång att jag var anmäld L:A och MSV:B - när jag kom fram till tävlingsplatsen (som jag inte tänker nämna) så såg jag att ridhuset var ganska trångt och underlaget ganska tungt, vi var där i god tid och jag valde att byta klasser till L:B & L:A istället vilket fungerade utmärkt för mig att hoppa där inne. Det hade fungerat med MSV:B med, men jag kände mig bättre till mods när det var lite lägre då det var trångt. Hade jag inte varit där i sån god tid, hade jag hoppat endast L:A och sedan strykt mig. Då har jag gjort mitt val, kan uppträda schysst och göra mitt bästa efter förutsättningar - istället för att rida MSV:B och sedan bli irriterad över att inte allt är som på en stor nationell tävling.
Alla klubbar har inte de bästa förutsättningarna, men utan engagemang från klubbar med tävlingsplatser och funktinärer så hade ingen av oss kunnat tävla - ha med det i tanken nästa gång innan ni rasar över ett misstag.
Tacka vet jag ödmjuka ryttare som har förstått att bara för att man tävlar, är man inte universums mittpunkt..
Sedan vill jag avsluta med en total hiss till alla er funktionärer som står ut med alla argbiggor där ute, och fortsätter att göra tävlingarna möjliga! Ni är guld värda :)
P.S lägger dessa inlägg under "pepp-talk" så att de lätt går att hitta igen, är det okej eller?
Jag har länge stört mig på allt negativt som kastas mot tävlingsplatser, funktionärer, specifika framhoppningar och liknande. Särskilt bland oss bloggare, som har stort inflytande på många människor, jag tycker att det är fel att kasta ur sig skit över en specifik tävlingsplats ute på våra bloggar. När den här kommentaren ramlade in för ett tag sedan så rann bägaren över. Dags för åsiktsinlägg!
Ja, visst är det kul att höra om andras misslyckanden..? Mellanmjölks landet sverige, welcome ♥
Nej ni, jag tänker inte sitta och vräka ur mig negativa åsikter om någon tävlingsplats, någon funktionär eller någons underlag. För vet ni vad? Det är JAG som har valt att åka dit, och det är tack vare funktionärer och tävlingsplatser som arrangerar tävlingar som JAG överhuvudtaget kan tävla.
Jag tror inte att någon klubb går in för att arrangera en så dålig tävling som möjligt, utan alla gör sitt bästa - utifrån sina förutsättningar. Konstruktiv kritik är en sak, det kan jag absolut gå med på att ge, men att vräka ur sig skit mot en speciell tävlingsplats tycker jag endast tyder på att man vill ha något att skylla på efter ett dåligt resultat ;)
Det är ryttarens ansvar att välja ut de tävlingar som passar ens häst, i mitt tycke. Vet jag att ett ställe har en trång framhoppning och alltid tar in mycket hästar så åker inte jag dit igen för att sedan dissa stället här inför alla er. Nej, då står jag hellre över den tävlingen, eller biter ihop och gör det bästa av situationen. Den ridklubben kanske inte har en miljon att kasta ut på ett nytt ridhus bara för framhoppning, utan har lagt allt på banan där själva tävlingen hålls - då får jag se fram emot ritten och göra det bästa av framhoppningen.
En funktionär är en människa precis som vi, ingen maskin, tyvärr? ;) Likaså som att vi lägger våra hästar i skiten någon gång, kan en funktionär råka ställa sig i vägen. Vi vet ju varför de står på banan, de krattar och håller ordning för oss - finns för våran skull och gör sitt bästa. Står någon i vägen så är det bara att lägga en volt, be om omstart från hindret innan där man var och sedan göra om det på ett bättre sätt. Varför hetsa upp sig och bli arg? Ingen som står på banan vill förstöra med mening.
Den fjantigaste diskussionen av alla tycker jag är det här med underlag och manegen/paddocken. Hur många gånger har man inte hört "jag hade inte rivit om underlaget hade varit bättre" "det var synd om hästarna, för det var så tungt" "underlaget var fruktansvärt halt, flera hästar såg ut som om dom skulle välta, därför stannade ***" Seriöst känner jag bara? Om underlaget är så fruktansvärt - varför i helvete startar man då? Om hästen måste stanna för att det är omöjligt att hoppa, varför utsätter man sin häst för det då? Då är det för mig en oansvarig ryttare, och inte en dålig tävlingsplats.
Det har hänt en gång att jag var anmäld L:A och MSV:B - när jag kom fram till tävlingsplatsen (som jag inte tänker nämna) så såg jag att ridhuset var ganska trångt och underlaget ganska tungt, vi var där i god tid och jag valde att byta klasser till L:B & L:A istället vilket fungerade utmärkt för mig att hoppa där inne. Det hade fungerat med MSV:B med, men jag kände mig bättre till mods när det var lite lägre då det var trångt. Hade jag inte varit där i sån god tid, hade jag hoppat endast L:A och sedan strykt mig. Då har jag gjort mitt val, kan uppträda schysst och göra mitt bästa efter förutsättningar - istället för att rida MSV:B och sedan bli irriterad över att inte allt är som på en stor nationell tävling.
Alla klubbar har inte de bästa förutsättningarna, men utan engagemang från klubbar med tävlingsplatser och funktinärer så hade ingen av oss kunnat tävla - ha med det i tanken nästa gång innan ni rasar över ett misstag.
Tacka vet jag ödmjuka ryttare som har förstått att bara för att man tävlar, är man inte universums mittpunkt..
Sedan vill jag avsluta med en total hiss till alla er funktionärer som står ut med alla argbiggor där ute, och fortsätter att göra tävlingarna möjliga! Ni är guld värda :)
P.S lägger dessa inlägg under "pepp-talk" så att de lätt går att hitta igen, är det okej eller?
True story
Var dig själv, alla andra är upptagna!
En viktig punkt, för en läsvärd blogg!
Ett nytt slags inlägg, som jag ska fortsätta med nu ett tag tänkte jag.
"En viktig punkt, för en läsvärd blogg!"
Dessa inlägg kommer alltså innehålla punkter som jag insett är viktiga för att klättra uppåt i blogglistorna och få mer och mer läsare, spännande va? :D
Använd dig av ett språk som passar till inlägget du skriver & viktigast av allt - skriv med styckindelningar!
Jag skulle ALDRIG ta mig tid att läsa igenom ett inlägg där man hela tiden använder sig av orden sjukt, galet, liksom, ba, 7kt (ännu värre), 4ever osv. Det ger ett väldigt omoget intryck överlag och man kan inte ta innehållet i texten helt seriöst, även de yngre läsarna vill läsa ett riktigt och moget språk. Man ska tänka på att inte använda sig av orden extremt, otroligt, fantastiskt, förfärligt etc för mycket, det är en tendens som många i våran ålder har och alla dem orden i en för stor mängd gör texten rörig och jobbig att ta sig igenom. Försök anpassa dig till den typ av text du ska skriva, var konkret med det du vill få fram och linda inte in dig.
Använd dig ALLTID av styckindelningar, annars tror jag att de flesta läsarna snabbt väljer att bläddra förbi ditt inlägg då det blir alldeles för mycket och rörigt.
Hiss eller diss till dessa nya inlägg?
"En viktig punkt, för en läsvärd blogg!"
Dessa inlägg kommer alltså innehålla punkter som jag insett är viktiga för att klättra uppåt i blogglistorna och få mer och mer läsare, spännande va? :D
Använd dig av ett språk som passar till inlägget du skriver & viktigast av allt - skriv med styckindelningar!
Jag skulle ALDRIG ta mig tid att läsa igenom ett inlägg där man hela tiden använder sig av orden sjukt, galet, liksom, ba, 7kt (ännu värre), 4ever osv. Det ger ett väldigt omoget intryck överlag och man kan inte ta innehållet i texten helt seriöst, även de yngre läsarna vill läsa ett riktigt och moget språk. Man ska tänka på att inte använda sig av orden extremt, otroligt, fantastiskt, förfärligt etc för mycket, det är en tendens som många i våran ålder har och alla dem orden i en för stor mängd gör texten rörig och jobbig att ta sig igenom. Försök anpassa dig till den typ av text du ska skriva, var konkret med det du vill få fram och linda inte in dig.
Använd dig ALLTID av styckindelningar, annars tror jag att de flesta läsarna snabbt väljer att bläddra förbi ditt inlägg då det blir alldeles för mycket och rörigt.
Hiss eller diss till dessa nya inlägg?
Provokation i bloggvärlden, vilka är vi?
Kära ni, ska passa på att dra lite seriöst snack här nu, om provokation och baktankar bakom agerande som bloggare.. Egentligen är det ju "sånt som finns, men inte pratas om" men då jag vet hur många som bara älskar att misstolka och reta sig så vill jag, för mig egen skull bland annat, ta upp det i ett inlägg.
Det finns säkerligen flera hundra/tusen hästbloggar runt om i vårat land, men endast 5-6 stycken har över 2000-3000 läsare. Nu får ni INTE misstolka mig och tro att jag vill pika dem som inte har det, jag vill bara att ni ska inse att det måste ju finnas en anledning till att vissa har 30 stycken medans andra, som ridsportens största (dressyrmupparna) har runt 17 000. Det är inte en slump att helt plötsligt får man flera tusen läsare - och dessutom får dem att stanna. Det krävs ärligt talat taktik och baktankar bakom det mesta i en såpass stor blogg.
Jag och Sofia har från starten med den här bloggen slagit fast om att vi inte vill vara personliga utöver hästvärlden, vi vill inte lämna ut våra personligheter och oss till 4000 okända personer. Därför är det en HÄSTBLOGG och det mest personliga är åsikts-inlägg som självklart skrivs med en önskan om debatter och diskussioner. Debatter och diskussioner skulle vi inte få många av om vi skrev lite mesigt vad vi möjligtvis skulle kunna tycka om någonting världsligt. Nej, vi skriver om saker som vi vet att många går igång på, många kan bli upprörda över - och ni får mer än gärna tänka för oss "dom är ju dumma i huvudet, nu jävlar ska jag skriva min åsikt" just när ni nappar på det sättet - har vi lyckats, förstår ni hur jag menar?
Ni måste ha det i åtanke, innan ni går loss och blir irriterade på oss som personer så får ni tänka efter att det förmodligen finns ett syfte med ett såpass starkt inlägg. Självklart ska ni vara med och diskutera - det är intressant för alla på bloggen att läsa många olika åsikter - men ha ändå i åtanke att jag och Sofia TAR I när vi skriver ibland för att skapa debatter, provocera och göra bloggen mer intressant. T.ex skulle jag aldrig irl gå fram och flippa över att någon struntar i benskydd om ni förstår vad jag menar? ;) Men hade jag uttryckt mig i mitt inlägg "jag tycker att det är tjeckt med benskydd, gulligt, praktiskt osv" tror ni att jag hade fått 50-100 åsikts kommentarer då? Knappast, det gäller att trycka på rätt knappar och veta hur man ska formulera sig så att folk går igång, och den rutinen och kunskapen som det ger skiljer riktigt lästa bloggar från dem i "mängden" åt (misstolka inte nu..).
Det jag vill komma till är att ni måste vara väldigt medvetna om att ni inte känner mig eller Sofia överhuvudtaget genom den här bloggen. Bli gärna upprörda över våra inlägg, våra svar på tal eller liknande - men OSS kan ni faktiskt inte reflektera så mycket kring då ni inte känner oss för fem öre.
Det är nog därför jag, och antagligen alla andra, låter alla elaka kommentarer och påhopp rinna av oss som vatten - för det mesta. Vi vet att ni känner inte oss, men många av er TROR att ni gör det och retar er gääärnet.. Vi klarar det, så kör på, vi lever på er! Vi vet att vi i många fall provocerar - alltså behöver vi inte ta det personligt.
Det roliga är dock att dem som förstår upplägget hos oss bloggare - är också dem som skyddar oss mot alla påhopp och skriver peppande kommentarer. NI borde ha en stor eloge för tiden ni lägger på att peppa, jag beundrar er på riktigt. Hoppas ni går och lägger er ikväll och känner att ni faktiskt betyder någonting för mig, för Sofia och för alla andra bloggare som ni är så goa mot. GULD VÄRDA!
Ni andra, lite argare i kommentarsfältet, ni har egen plats också - som vi behöver! ;)
Snacka om att vara bra på att nappa på provokation och skapa debatter, love it!
Men nu vet ni, ett konkret SVAR PÅ TAL av en som lever i den här bloggvärlden, taktik, strategi, provokation och alltid en baktanke (med det mesta i alla fall..) är det som är faktan. Ni känner inte oss, ni läser saker skrivna av oss bakom en datorskärm där vi har många syften bakom det vi skriver - och det är sällan att vi vill skriva för att ni ska LÄRA KÄNNA OSS, så är det, tyvärr?
Tack för mig!
Säkert många som kommer reagera NEGATIVT på att få sanningen uppkörd i ansiktet, men jag kan inte göra annat än att säga that's it. Det är det ni läser, det är det ni älskar att hata ;)
Det finns säkerligen flera hundra/tusen hästbloggar runt om i vårat land, men endast 5-6 stycken har över 2000-3000 läsare. Nu får ni INTE misstolka mig och tro att jag vill pika dem som inte har det, jag vill bara att ni ska inse att det måste ju finnas en anledning till att vissa har 30 stycken medans andra, som ridsportens största (dressyrmupparna) har runt 17 000. Det är inte en slump att helt plötsligt får man flera tusen läsare - och dessutom får dem att stanna. Det krävs ärligt talat taktik och baktankar bakom det mesta i en såpass stor blogg.
Jag och Sofia har från starten med den här bloggen slagit fast om att vi inte vill vara personliga utöver hästvärlden, vi vill inte lämna ut våra personligheter och oss till 4000 okända personer. Därför är det en HÄSTBLOGG och det mest personliga är åsikts-inlägg som självklart skrivs med en önskan om debatter och diskussioner. Debatter och diskussioner skulle vi inte få många av om vi skrev lite mesigt vad vi möjligtvis skulle kunna tycka om någonting världsligt. Nej, vi skriver om saker som vi vet att många går igång på, många kan bli upprörda över - och ni får mer än gärna tänka för oss "dom är ju dumma i huvudet, nu jävlar ska jag skriva min åsikt" just när ni nappar på det sättet - har vi lyckats, förstår ni hur jag menar?
Ni måste ha det i åtanke, innan ni går loss och blir irriterade på oss som personer så får ni tänka efter att det förmodligen finns ett syfte med ett såpass starkt inlägg. Självklart ska ni vara med och diskutera - det är intressant för alla på bloggen att läsa många olika åsikter - men ha ändå i åtanke att jag och Sofia TAR I när vi skriver ibland för att skapa debatter, provocera och göra bloggen mer intressant. T.ex skulle jag aldrig irl gå fram och flippa över att någon struntar i benskydd om ni förstår vad jag menar? ;) Men hade jag uttryckt mig i mitt inlägg "jag tycker att det är tjeckt med benskydd, gulligt, praktiskt osv" tror ni att jag hade fått 50-100 åsikts kommentarer då? Knappast, det gäller att trycka på rätt knappar och veta hur man ska formulera sig så att folk går igång, och den rutinen och kunskapen som det ger skiljer riktigt lästa bloggar från dem i "mängden" åt (misstolka inte nu..).
Det jag vill komma till är att ni måste vara väldigt medvetna om att ni inte känner mig eller Sofia överhuvudtaget genom den här bloggen. Bli gärna upprörda över våra inlägg, våra svar på tal eller liknande - men OSS kan ni faktiskt inte reflektera så mycket kring då ni inte känner oss för fem öre.
Det är nog därför jag, och antagligen alla andra, låter alla elaka kommentarer och påhopp rinna av oss som vatten - för det mesta. Vi vet att ni känner inte oss, men många av er TROR att ni gör det och retar er gääärnet.. Vi klarar det, så kör på, vi lever på er! Vi vet att vi i många fall provocerar - alltså behöver vi inte ta det personligt.
Det roliga är dock att dem som förstår upplägget hos oss bloggare - är också dem som skyddar oss mot alla påhopp och skriver peppande kommentarer. NI borde ha en stor eloge för tiden ni lägger på att peppa, jag beundrar er på riktigt. Hoppas ni går och lägger er ikväll och känner att ni faktiskt betyder någonting för mig, för Sofia och för alla andra bloggare som ni är så goa mot. GULD VÄRDA!
Ni andra, lite argare i kommentarsfältet, ni har egen plats också - som vi behöver! ;)
Snacka om att vara bra på att nappa på provokation och skapa debatter, love it!
Men nu vet ni, ett konkret SVAR PÅ TAL av en som lever i den här bloggvärlden, taktik, strategi, provokation och alltid en baktanke (med det mesta i alla fall..) är det som är faktan. Ni känner inte oss, ni läser saker skrivna av oss bakom en datorskärm där vi har många syften bakom det vi skriver - och det är sällan att vi vill skriva för att ni ska LÄRA KÄNNA OSS, så är det, tyvärr?
Tack för mig!
Säkert många som kommer reagera NEGATIVT på att få sanningen uppkörd i ansiktet, men jag kan inte göra annat än att säga that's it. Det är det ni läser, det är det ni älskar att hata ;)
Han på fyra ben som betyder mer än allt
Sexton år, tonåren, åren där allt är kaos på både gott och ont. Ingen struktur alls, bara hit och dit, upp och ner, och överallt. kaos. Att ha någon på fyra ben som följt med en genom dom knäppaste åren i livet utan att döma, utan att vända kappan efter vinden eller svika när allt är upp och ner betyder mer än det mesta, och är kanske det ända som på riktigt är äkta just i dessa åren. Who knows..
Winnetoo, min fina ungponny som kom som en bäbis när jag fortsatt var ett barn med svenskt råttfärgat hår och precis hade börjat i sjuan, som sedan följt med mig i alla up and downs, i alla knäppa situationer och i åren då jag förändrats som mest - och gjort som mest dumma saker.
Från ett barn, till en osäker tonåring med kritblont färgat hår som började provocera på bloggen "schalalaaolsson", testade på det mesta och tänjde på alla gränser som fanns i avlånga landet lagom. Testade sig fram i livet och det ända med struktur som fanns kvar var skimmelskäcken i stallet, skimmelskäcken som visserligen gjorde allt tvärt emot vad jag ville men som ändå var den ända som fick mig att ha fötterna kvar på jorden. Den vars ögon inte stirrade sig blinda på smink eller klädstorlek, den vars statusfixering inte låg i fester eller killar, den ända som var kvar med fyra ben på jorden och som ändå var någon som jag ville lyssna på, någon som värderades högt för mig.
Från att ha varit den som läst alla andras bloggar, förundrats över deras alla kommentarer och fiffiga inlägg blev jag så småningom en av dem. En av dem som folk älskade att reta sig på, en av dem som visste precis hur jag skulle uttrycka mig för att ponnymorsorna skulle sätta ciggen i halsen och få resten av kommentarsfältet att vräka ur sig galna åsikter om mig, om mitt liv. Ett liv som ingen visste sanningen om, inte ens jag själv i det stadiet tror jag. Jag hängde med, levde i nuet och körde all in - vad det gällde allt.
Var den ända hästbloggen som var uppmärksammad trots inga meriter, trots att jag hoppade låga klasser på en ungponny som inte var speciell på något vis för dem flesta.
Sedan kom ännu ett break, en vändning från allt som varit det som hette liv, och vardag. Håret blev brunt och skolan blev trisst, kontrollbehoven tog jag ut över allt annat än lindade hästben och matteläxor. Men ponnyn med dom stora, förstående ögonen fanns kvar, i samma box, på samma plats, i samma livsfas. Vilken trygghet, att hur mitt liv än vände och vred sig stod det alltid en kvar, en på fyra ben som inte uttryckte sina åsikter på samma sätt som dem på två ben. En som var mindre dömande och en som hade statusfixeringen på allt annat än det alla andra hade den på. En individ som var äkta, och som fanns med mig vare sig jag ville eller inte.
Schalalaaolsson var stor, dock var hela syftet med bloggen förändrat. Inget mer provocerande, bara tankar och åsikter. Åskitsinlägg blev min grej, som ännu en gång fick ponnymorsorna att svälja kaffet lite snabbare framför sina datorer, vilket jag fick svälja ännu hårdare på tävlingsplatserna. Lilla Linn som verkat så blåst var kanske inte det trots allt, hon såg visst igenom allt det som var meningen att det skulle hållas tyst om, att ingen skulle röra i - och defenitivt inte skriva ut egna åsikter om.
Vad hade jag gjort? Satt både mig och Winnetoo i knipan, nu kastades det skit hejvilt bland vuxenvärlden på oss. Dom förstod direkt att Winnie betydde mycket för mig, och för att komma åt mig i det livet jag levde utan någonting som var vanligt och lugnt, i ett äkta tonårsliv - var det Winnie man skulle gå på. Jag fick höra både det ena och det andra och det gjorde mig vansinnig. Till deras besvikelse fortsatte jag, mer än någonsin med mina åsikter, jag stod upp för mig själv, stod för mina åsikter som var både starka och många. Jag visste var som var rätt och fel, vilket många vuxna runt om mig inte gjorde - och det fick dom känna på.
Men till slut tröttnade även jag på att leva ett liv som var fullt ös medvetslös, utan kontroll eller struktur. Jag la bloggen åt sidan, jag tog tag i mig själv och hela mitt liv, tänkte ur nya perspektiv och kände hur mycket jag faktiskt mognat. Kände hur stark jag blivit av allt som hänt, och hur tacksam jag var för det jag levt i, som varit toppen, galet, och helt åt helvete ibland - men jag har tagit mig igenom det med ett leende på läpparna och en jävlar anamma som ingen annan. Jag har stått upp för mig och jag har trott på saker som alla andra sagt varit omöjliga, det är någonting jag alltid kommer bära med mig.
Men det som är det mest fantastiska är just Winnetoo, som är den ända individen som hela tiden varit någon som jag velat ha med att göra och någon som jag aldrig har haft ett umgås uppehåll med. Skimmelskäcken som stod i sin box längst till höger när jag var ett barn, som stod i samma box när jag var en galen fjortonårig unge som tänjde på gränserna, som hängde med på karusellen schalalaaolsson och ponnymorsornas attacker, som följt med mig upp till åren där jag inser vem jag är, lever ett valt och planerat liv som jag trivs med. Ett liv där jag är tonåring och crazy när jag kan och vill det, men samtidigt är den Linn jag är, som är mogen och kan se allting ur vuxna perspektiv.
Jag vet att jag måste gå vidare och inse att en dag, inom en ganska snar framtid, kommer inte min tvillingsjäl stå i samma box med sin underbara blick längre. Alla sagor har ett slut, och det kommer även våran få. Jag kan inte vara så egoistisk att jag skulle välja att ha kvar honom, han brinner för att tävla och kommer kunna gå hur långt som helst med rätt ryttare på ryggen. Men känslan av att skiljas från honom, att gå skilda vägar från varandra är otänkbar nästan. Vi delar så mycket, det känns som om han har hela min historia i sina ögon, han äger en stor del av mitt hjärta - som han alltid kommer äga. Jag kan lova er, att jag kommer göra allt som står i min rätt för att han ska må så bra som möjligt hela sitt liv. Kommer det en gång en dag där han inte mår bra i sin situation kommer jag rädda honom, jag tänker inte säga hur, men jag har den planen klar ifall det skulle hända. Min stjärna som aldrig skulle svika mig, som gör allt för mig och den individ som är den ända som vet allt om mig och kan läsa av mig direkt.
Varför du är den som jag ALDRIG kommer glömma och alltid kommer finnas med mig i mitt hjärta, är ganska uppenbart.
Du har verkligen varit den som jag alltid kunnat vända mig till, den som hängt med i hela min tonårs karusell och den ända som fått mig att ha fötterna kvar på jorden i många perioder där jag lätt kunde ha tappat fotfästet helt utan dig. Trots det kaos som varit, trots allt dumt som jag har gjort så har du alltid varit där och alltid varit den som jag ändå kännt mig bunden till. Du har varit den ända som på riktigt gett mig ett värde, som jag på riktigt alltid har varit behövlig för. Efter dessa åren med dig, kan jag inte ens tänka mig en framtid utan dig. Utan den som är det ända äkta och riktiga för mig, världens finaste Winnetoo.
Winnetoo, min fina ungponny som kom som en bäbis när jag fortsatt var ett barn med svenskt råttfärgat hår och precis hade börjat i sjuan, som sedan följt med mig i alla up and downs, i alla knäppa situationer och i åren då jag förändrats som mest - och gjort som mest dumma saker.
Från ett barn, till en osäker tonåring med kritblont färgat hår som började provocera på bloggen "schalalaaolsson", testade på det mesta och tänjde på alla gränser som fanns i avlånga landet lagom. Testade sig fram i livet och det ända med struktur som fanns kvar var skimmelskäcken i stallet, skimmelskäcken som visserligen gjorde allt tvärt emot vad jag ville men som ändå var den ända som fick mig att ha fötterna kvar på jorden. Den vars ögon inte stirrade sig blinda på smink eller klädstorlek, den vars statusfixering inte låg i fester eller killar, den ända som var kvar med fyra ben på jorden och som ändå var någon som jag ville lyssna på, någon som värderades högt för mig.
Från att ha varit den som läst alla andras bloggar, förundrats över deras alla kommentarer och fiffiga inlägg blev jag så småningom en av dem. En av dem som folk älskade att reta sig på, en av dem som visste precis hur jag skulle uttrycka mig för att ponnymorsorna skulle sätta ciggen i halsen och få resten av kommentarsfältet att vräka ur sig galna åsikter om mig, om mitt liv. Ett liv som ingen visste sanningen om, inte ens jag själv i det stadiet tror jag. Jag hängde med, levde i nuet och körde all in - vad det gällde allt.
Var den ända hästbloggen som var uppmärksammad trots inga meriter, trots att jag hoppade låga klasser på en ungponny som inte var speciell på något vis för dem flesta.
Sedan kom ännu ett break, en vändning från allt som varit det som hette liv, och vardag. Håret blev brunt och skolan blev trisst, kontrollbehoven tog jag ut över allt annat än lindade hästben och matteläxor. Men ponnyn med dom stora, förstående ögonen fanns kvar, i samma box, på samma plats, i samma livsfas. Vilken trygghet, att hur mitt liv än vände och vred sig stod det alltid en kvar, en på fyra ben som inte uttryckte sina åsikter på samma sätt som dem på två ben. En som var mindre dömande och en som hade statusfixeringen på allt annat än det alla andra hade den på. En individ som var äkta, och som fanns med mig vare sig jag ville eller inte.
Schalalaaolsson var stor, dock var hela syftet med bloggen förändrat. Inget mer provocerande, bara tankar och åsikter. Åskitsinlägg blev min grej, som ännu en gång fick ponnymorsorna att svälja kaffet lite snabbare framför sina datorer, vilket jag fick svälja ännu hårdare på tävlingsplatserna. Lilla Linn som verkat så blåst var kanske inte det trots allt, hon såg visst igenom allt det som var meningen att det skulle hållas tyst om, att ingen skulle röra i - och defenitivt inte skriva ut egna åsikter om.
Vad hade jag gjort? Satt både mig och Winnetoo i knipan, nu kastades det skit hejvilt bland vuxenvärlden på oss. Dom förstod direkt att Winnie betydde mycket för mig, och för att komma åt mig i det livet jag levde utan någonting som var vanligt och lugnt, i ett äkta tonårsliv - var det Winnie man skulle gå på. Jag fick höra både det ena och det andra och det gjorde mig vansinnig. Till deras besvikelse fortsatte jag, mer än någonsin med mina åsikter, jag stod upp för mig själv, stod för mina åsikter som var både starka och många. Jag visste var som var rätt och fel, vilket många vuxna runt om mig inte gjorde - och det fick dom känna på.
Men till slut tröttnade även jag på att leva ett liv som var fullt ös medvetslös, utan kontroll eller struktur. Jag la bloggen åt sidan, jag tog tag i mig själv och hela mitt liv, tänkte ur nya perspektiv och kände hur mycket jag faktiskt mognat. Kände hur stark jag blivit av allt som hänt, och hur tacksam jag var för det jag levt i, som varit toppen, galet, och helt åt helvete ibland - men jag har tagit mig igenom det med ett leende på läpparna och en jävlar anamma som ingen annan. Jag har stått upp för mig och jag har trott på saker som alla andra sagt varit omöjliga, det är någonting jag alltid kommer bära med mig.
Men det som är det mest fantastiska är just Winnetoo, som är den ända individen som hela tiden varit någon som jag velat ha med att göra och någon som jag aldrig har haft ett umgås uppehåll med. Skimmelskäcken som stod i sin box längst till höger när jag var ett barn, som stod i samma box när jag var en galen fjortonårig unge som tänjde på gränserna, som hängde med på karusellen schalalaaolsson och ponnymorsornas attacker, som följt med mig upp till åren där jag inser vem jag är, lever ett valt och planerat liv som jag trivs med. Ett liv där jag är tonåring och crazy när jag kan och vill det, men samtidigt är den Linn jag är, som är mogen och kan se allting ur vuxna perspektiv.
Jag vet att jag måste gå vidare och inse att en dag, inom en ganska snar framtid, kommer inte min tvillingsjäl stå i samma box med sin underbara blick längre. Alla sagor har ett slut, och det kommer även våran få. Jag kan inte vara så egoistisk att jag skulle välja att ha kvar honom, han brinner för att tävla och kommer kunna gå hur långt som helst med rätt ryttare på ryggen. Men känslan av att skiljas från honom, att gå skilda vägar från varandra är otänkbar nästan. Vi delar så mycket, det känns som om han har hela min historia i sina ögon, han äger en stor del av mitt hjärta - som han alltid kommer äga. Jag kan lova er, att jag kommer göra allt som står i min rätt för att han ska må så bra som möjligt hela sitt liv. Kommer det en gång en dag där han inte mår bra i sin situation kommer jag rädda honom, jag tänker inte säga hur, men jag har den planen klar ifall det skulle hända. Min stjärna som aldrig skulle svika mig, som gör allt för mig och den individ som är den ända som vet allt om mig och kan läsa av mig direkt.
Varför du är den som jag ALDRIG kommer glömma och alltid kommer finnas med mig i mitt hjärta, är ganska uppenbart.
Du har verkligen varit den som jag alltid kunnat vända mig till, den som hängt med i hela min tonårs karusell och den ända som fått mig att ha fötterna kvar på jorden i många perioder där jag lätt kunde ha tappat fotfästet helt utan dig. Trots det kaos som varit, trots allt dumt som jag har gjort så har du alltid varit där och alltid varit den som jag ändå kännt mig bunden till. Du har varit den ända som på riktigt gett mig ett värde, som jag på riktigt alltid har varit behövlig för. Efter dessa åren med dig, kan jag inte ens tänka mig en framtid utan dig. Utan den som är det ända äkta och riktiga för mig, världens finaste Winnetoo.
Diskussion kring ordspråk
Ni vet alla mina uttryck's inlägg som är märkta med ett "♥" som rubrik, bland dem uttrycken fanns ett uttryck som jag aldrig publicerade, därför att jag inte vet om jag håller med till 110% i det uttrycket, som jag gjort i alla andra utan att behöva tveka eller tänka efter. Så tänkte diskutera lite tillsammans med er kring det som med det mesta som jag är osäker över (och som handlar om hästar), läs det här:
"Det är bättre att rida en medelmåttig häst på ett fantastiskt sätt,
än att rida en fantastisk häst på ett medelmåttigt sätt."
Ganska vanligt uttryck hos alla "hästkännare", men jag är lite klyven faktiskt..
Det känns som om man inte kan bli bättre en hästen man sitter på enligt mig, eller har jag fel där?
Jag får ofta frågan om hur jag vågar hoppa så högt av mindre tjejer, eller personer som säger sig inte ha det självförtroendet till att våga styra på större hinder. Jag brukar alltid bara säga att det är tack vare hästen jag sitter på, Winnetoo gör nästan alla ryttare självsäkra och icke höjdrädda, han är så otroligt ärlig på hinder och har en grym hinderuppfattningsförmåga. Hade jag suttit på en osäker ponny som inte kunde bedöma avstånd lite på egen hand, eller en ponny som när som helst hade kunnat lägga in en tvärnit så hade inte jag utan att blinka styrt på ett hinder som var större en ponnyn själv liksom. Det har så otroligt mycket att göra med hästen!
Jag tycker det är skillnad på att få en för svår häst än att få en för fin häst - håller ni inte med där lite?
Med en "för fin häst" menar jag en välriden häst som har kvalitéer över ryttaren och kanske kan svårare saker än ryttaren - för att man sedan tillsammans med hästen ska kunna utvecklas. Det tror jag inte är skadligt för hästen alls, det blir som ett lugnt år, där en ny ryttare lärs upp som sedan lär sig och kommer till en såpass hög nivå att hästen kan prestera på samma nivåer igen och kanske ännu bättre eller högre? Dock KAN det vara skadligt för både häst och ryttare om man får en för svår häst, en häst som kanske har en jättekapacitet men som är för het, för osäker, för svårriden helt enkelt.
Vad tycker ni - är det skadligt att få en för utbildad häst att rida på ett medelmåttigt sätt och lära sig på?
Bild på min första ponny:
C-ponny valack *1996
Hade inte gjort någonting när jag fick honom, hade dock tur då det fanns en hel del att få ut av den här ponnyn och vi kunde verkligen utvecklas tillsammans. Men sedan kom vi till den punkt där han inte räckte mer, där jag gick om honom - men kom inte vidare på grund utav hans begrensade kapacitet och vilja vilket, för bådas bästa, fick leda till försäljning. Dock har jag fortsatt en teori som säger att om jag hade fått en mer välutbildad ponny som liten, hade jag lärt mig grunderna på ett bättre sätt än att istället lära min redan tokiga första ponny att stegra - för att skänkelviknings tramset var för tråkigt ^^
Bild på min första D-ponny:
Ett sto född 1995 som hade gått upp till MSV:B och var riktigt het, dock en ponny jag passade som handen i hansken med. Ett riktigt bra beslut av köp, som jag får tacka mina föräldrar att dem vågade ta trots denna tok ponny, men som tyvärr slutade riktigt illa pga. en gammal skada på Mirandas skelett..
Bild på mig och Winnie när vi hoppade vår första tävling, i ungponnyklass L:D.
Sedan kom då min älskade Winnetoo, som är den som det varit mest blod, svett och tårar med - men som jag också lärt mig allra mest utav och som jag utvecklats mest tillsammans med. En ungponny för mig, i det stadiet jag var i, var för tufft. Men det är lätt att vara efterklok - och dessutom kan jag numera bara blicka tillbaka med ett leende på alla tuffa perioder, för ingen har lärt mig så mycket som den här guldponnyn. Ponnyn som har störst plats i mitt hjärta, och som alltid kommer äga en stor del av mitt hjärta. Den dagen då vi ska gå skilda vägar, den dagen kommer en del av mig rivas sönder inifrån..
"Det är bättre att rida en medelmåttig häst på ett fantastiskt sätt,
än att rida en fantastisk häst på ett medelmåttigt sätt."
Ganska vanligt uttryck hos alla "hästkännare", men jag är lite klyven faktiskt..
Det känns som om man inte kan bli bättre en hästen man sitter på enligt mig, eller har jag fel där?
Jag får ofta frågan om hur jag vågar hoppa så högt av mindre tjejer, eller personer som säger sig inte ha det självförtroendet till att våga styra på större hinder. Jag brukar alltid bara säga att det är tack vare hästen jag sitter på, Winnetoo gör nästan alla ryttare självsäkra och icke höjdrädda, han är så otroligt ärlig på hinder och har en grym hinderuppfattningsförmåga. Hade jag suttit på en osäker ponny som inte kunde bedöma avstånd lite på egen hand, eller en ponny som när som helst hade kunnat lägga in en tvärnit så hade inte jag utan att blinka styrt på ett hinder som var större en ponnyn själv liksom. Det har så otroligt mycket att göra med hästen!
Jag tycker det är skillnad på att få en för svår häst än att få en för fin häst - håller ni inte med där lite?
Med en "för fin häst" menar jag en välriden häst som har kvalitéer över ryttaren och kanske kan svårare saker än ryttaren - för att man sedan tillsammans med hästen ska kunna utvecklas. Det tror jag inte är skadligt för hästen alls, det blir som ett lugnt år, där en ny ryttare lärs upp som sedan lär sig och kommer till en såpass hög nivå att hästen kan prestera på samma nivåer igen och kanske ännu bättre eller högre? Dock KAN det vara skadligt för både häst och ryttare om man får en för svår häst, en häst som kanske har en jättekapacitet men som är för het, för osäker, för svårriden helt enkelt.
Vad tycker ni - är det skadligt att få en för utbildad häst att rida på ett medelmåttigt sätt och lära sig på?
Bild på min första ponny:
C-ponny valack *1996
Hade inte gjort någonting när jag fick honom, hade dock tur då det fanns en hel del att få ut av den här ponnyn och vi kunde verkligen utvecklas tillsammans. Men sedan kom vi till den punkt där han inte räckte mer, där jag gick om honom - men kom inte vidare på grund utav hans begrensade kapacitet och vilja vilket, för bådas bästa, fick leda till försäljning. Dock har jag fortsatt en teori som säger att om jag hade fått en mer välutbildad ponny som liten, hade jag lärt mig grunderna på ett bättre sätt än att istället lära min redan tokiga första ponny att stegra - för att skänkelviknings tramset var för tråkigt ^^
Bild på min första D-ponny:
Ett sto född 1995 som hade gått upp till MSV:B och var riktigt het, dock en ponny jag passade som handen i hansken med. Ett riktigt bra beslut av köp, som jag får tacka mina föräldrar att dem vågade ta trots denna tok ponny, men som tyvärr slutade riktigt illa pga. en gammal skada på Mirandas skelett..
Bild på mig och Winnie när vi hoppade vår första tävling, i ungponnyklass L:D.
Sedan kom då min älskade Winnetoo, som är den som det varit mest blod, svett och tårar med - men som jag också lärt mig allra mest utav och som jag utvecklats mest tillsammans med. En ungponny för mig, i det stadiet jag var i, var för tufft. Men det är lätt att vara efterklok - och dessutom kan jag numera bara blicka tillbaka med ett leende på alla tuffa perioder, för ingen har lärt mig så mycket som den här guldponnyn. Ponnyn som har störst plats i mitt hjärta, och som alltid kommer äga en stor del av mitt hjärta. Den dagen då vi ska gå skilda vägar, den dagen kommer en del av mig rivas sönder inifrån..
Det handlar om vilja & självdisciplin
Igår kväll satt jag och mejlade lite fram och tillbaka med en läsare, hon skrev mejl med lite funderingar i - funderingar kring problem som jag vet att så många där ute har! Så jag frågade henne om jag fick använda delar utav våran konversation och skriva ett "pepp-talk" inlägg i bloggen kring det, vilket jag fick!
"Vet inte om du är bra på "sånt här", vet iallafall att du är gryym på pepp-talk ;)
men iallafall, har du något tips eller så, för jag har alltid riktigt svårt med att "ta tag" i saker och ting. Skjuter alltid upp allting, osv.
Det gäller allt nästan..
Vet inte hur länge jag har försökt att göra olika saker, men alltid, äh jag börjar imorgon/nästa år,månad osv - det blir en bra start lala..
men händer det något? neeeeej..
Det jag vill (mest) är typ komma igång och ut o springa - för konditionens skull typ.
Ta tag i skolan och inte "slarva" så mycket som jag gör..
Hålla bättre orning på mina saker, inte ha så jäkla stökigt på mitt rum, haha ja. sånna egentligen jävligt enkla saker.. Bara att jag aldrig får "tummen ur".. så har du något tips/knep, ja whatever, som man kanske kan göra för att "komma igång/ta tag" i saker helt enkelt.."
Jag har ett par konkreta bra tips, som jag ska skriva ut under inläggets gång men dock blanda in det hela lite djupare. För JAG tror inte att det bara är att man föds som en sådan människa som har svårt att ta tag i saker, eller föds som en människa som alltid tar tag i allt och är överambitiös. Utan jag tror att tankar, känslor, livssituation och självkänsla spelar stor roll kring det här ämnet.
Hur många av er har skjutit upp "måsten" till sista sekund? Tänkt att "jag börjar med det imorgon, på måndag eller nästa månad"? Velat göra saker riktigt bra, t.ex skolarbeten, men ändå inte riktigt orkat ända ut? Ganska många tror jag känner igen sig i dem här situationerna med dessa felaktiga lösningar.
Motivation är nyckelordet till framgång, och framgång är ordet för att lyckas och uppnå de mål man sätter upp. Hur blir man motiverad till någonting som tar emot, känns tufft, tråkigt eller rent av sagt obehagligt i vissa fall kanske? Där är det ofta bara små saker som behövs, som man måste ta till för att lyckas motivera sig själv till att göra sitt bästa. Allting är inte en dans på rosor, och allting kan man inte påverka eller förändra tills det passar en själv - därför gör man sig själv en tjänst genom att tänka om och motivera sig själv till det man ska göra och till det man vill uppnå.
Delmål och slutmål är viktiga & ett riktigt bra tips. Ta fram penna och papper, skriv upp två delmål och ett slutgiltligt mål som du sedan jobbar efter. Om vi ska se det hela ur ett skolperspektiv nu då, så är det perfekt att lägga upp saker och ting såhär. Har du ett stort arbete som hänger över dig och som du bara "måste" lyckas med? Dela upp det, tänk igenom och skriv ner dina tankar, vilja, och slutgiltliga mål. Vad vet du redan? Vad vill du veta? Vad MÅSTE du veta för att uppnå det betyg du vill? VILKET betyg vill du uppnå - och ha det som sista mål.
Jag har en grym självdisciplin vad det gäller det mesta, och också skolan vilket ger mig fantastiska resultat som jag är jätteglad för. Men här tror jag tankarna i mitt huvud spelar stor roll, när vi får en jätteuppgift över oss VET jag att jag kan lita på mig själv och att jag kommer göra mitt bästa för att nå mitt slutgiltliga mål - MVG. Jag behöver aldrig längre tänka "oj, hur ska det här gå?" och bli superstressad eller helt enkelt skjuta upp allting, jag vet att det kommer gå bra och att jag kommer lägga upp det på ett väl planerat sätt som kommer löna sig.
Nu riktar jag mig till det som personen i mejlet önskar och skriver - "jag vill börja springa" - okej bra! Du vet vad du vill och du har redan ett slutgiltligt mål - få bättre kondition. Då börjar vi gå djupare in på hur du ska lyckas med det här, utan att skjuta upp det eller sluta när du kommit en bit in i ditt projekt.
Steg ett är att skriva upp tre mål, som jag nämnde innan. Ta ett papper och en penna, skriv upp Delmål 1 (ca ? månad/månader) och sätt upp ett rimligt mål för hur långt du vill ha kommit då. Kanske kan det vara att springa en runda på en speciell tid, ha orkat sätta på sig träningskläderna och sprungit 4 gånger i veckan, lyckats tänja på gränserna och tagit ut sig extra mycket en gång i veckan, eller kanske att du orkat springa runt hela ** kilometer? Sedan skriver du på samma sätt klart dem andra målen. Häng lappen någonstans där den påminner dig, kanske över sängen? Skriv väldigt gärna ner en liten motivering efter dina träningspass då och då. Ge dig själv lite tävlingsinstikt genom att berätta det för familj/vänner så att du förverkligar dina mål lite extra, du kan ju inte med att strunta i någonting som andra tror och förutsätter att du ska klara, eller hur? ;)
Motivera dig med sådant som kan vara glädje för DIG i den här situationen, tanka in grym musik att springa till, ta en chokladbit efter ett av träningspassen en gång i veckan? Vad vet jag, hitta på små saker som blir ett ljus för dig.
Men sedan tror jag faktiskt att det är viktigt att du tänker igenom, och går tillbaka till dig själv, och ifrågasätter ditt beteende. Det här beteendet och problemet är mer än vanligt, men du har ju kommit långt på vägen som verkligen vill förändra det. Varför orkar du inte driva igenom det som du egentligen vill lyckas med? Ofta tror jag att det beror på en rädsla att misslyckas, om du skjuter upp på saker så har du aldrig satt igång det och det gör det också omöjligt att misslyckas med det. Sätt dig ner och TÄNK igenom, ifrågasätt och försök komma underfund med varför du gör som du gör, först när du blir medveten om det kan du fullt ut bryta det mönster du gärna vill bryta. Lycka till!
Det här sättet gäller för allt du vill lyckas med, ett riktigt bra tips, som jag använder mig utav i både ridning, skola och kanske andra situationer också för den delen.
Men för att återgå till ett till smart tips vad det gäller att läsa in stora och tunga grejer, som inte intresserar en det minsta inför prov. Det är ett trix som jag kommit på själv, såhär är det, jag hatar NO och SO, riktigt tråkiga ämnen enligt mig. Vissa delar av det kan väl vara lite intressant, men inte när man får 40-50 sidor att läsa in om trissta redan döda kungar med samma namn och fula frisyrer..
Jag brukar tänka "skönlitteratur", alltså, jag läser sidorna som en bok och planerar som om jag ska ha en redovisning kring "boken" som jag läst. Då skriver jag upp lite stödord och viktiga händelser med egna ord, och går in i personerna som beskrivs och KÄNNER mig in i deras roller eller situationer. Låtsas att jag var med i Big Bang smällen, läser in på sidorna för att kunna återberätta om det och tänker efter hur JAG hade känt och tänkt. Lever mig in i Karl den blablabla's roll, hur han fick ansvar för att stoppa kriget, vilka val han gjorde. Varför gjorde han så, hur tänkte/kände han?
Det låter helt sjukt, jag vet. Men tänker man så så sätter det sig i huvudet på ett heeelt annat sätt, tro mig. Jag har dessutom numera MVG rätt igenom i dom sammanlagda SO och NO ämnena som alltså blir 7 ämnen ihop, vilket är 140 poäng bara där. Som jag fått ihop genom att "lära känna" alla kungar med samma namn och fula frisyrer, rätt värt va - eller hur? ;)
Det gäller att ha lite självdisciplin, en jävla vilja och alltid ha mål att jobba mot - och TÄNKA igenom sin egen situation och sitt eget beteende, det kommer man långt med.
Finns hur mycket mer som helst att skriva kring det här ämnet, men nu är jag trött i fingrarna. Ni får fylla på, lämna kommentarer kring vad ni tycker om sånna här inlägg osv - så fortsätter jag på det här ämnet en annan gång!
Allt vi är, är resultatet av vad vi tänkt. Vi blir vad vi tänker..
Jag tänker minsann lyckas, jobba mig igenom det som är jobbigt för dagen för att få desto bredare möjlighet senare. Jag ska möta alla problem som en utmaning och jag SKA lyckas med det JAG vill. Ingen klappar mig på huvudet och hjälper mig att driva igenom sånt som jag vill lyckas med, blond och sexton år, shit the same, jag står på mina egna ben, tar mina egna beslut och kämpar för att nå dit jag vill. Jag har inte tid att klaga på dom förutsättningar som inte finns till för mig, jag koncentrerar mig istället på dom jag har och hur jag kan utveckla dom. Med dom orden lämnar jag bloggen för ikväll!
"Vet inte om du är bra på "sånt här", vet iallafall att du är gryym på pepp-talk ;)
men iallafall, har du något tips eller så, för jag har alltid riktigt svårt med att "ta tag" i saker och ting. Skjuter alltid upp allting, osv.
Det gäller allt nästan..
Vet inte hur länge jag har försökt att göra olika saker, men alltid, äh jag börjar imorgon/nästa år,månad osv - det blir en bra start lala..
men händer det något? neeeeej..
Det jag vill (mest) är typ komma igång och ut o springa - för konditionens skull typ.
Ta tag i skolan och inte "slarva" så mycket som jag gör..
Hålla bättre orning på mina saker, inte ha så jäkla stökigt på mitt rum, haha ja. sånna egentligen jävligt enkla saker.. Bara att jag aldrig får "tummen ur".. så har du något tips/knep, ja whatever, som man kanske kan göra för att "komma igång/ta tag" i saker helt enkelt.."
Jag har ett par konkreta bra tips, som jag ska skriva ut under inläggets gång men dock blanda in det hela lite djupare. För JAG tror inte att det bara är att man föds som en sådan människa som har svårt att ta tag i saker, eller föds som en människa som alltid tar tag i allt och är överambitiös. Utan jag tror att tankar, känslor, livssituation och självkänsla spelar stor roll kring det här ämnet.
Hur många av er har skjutit upp "måsten" till sista sekund? Tänkt att "jag börjar med det imorgon, på måndag eller nästa månad"? Velat göra saker riktigt bra, t.ex skolarbeten, men ändå inte riktigt orkat ända ut? Ganska många tror jag känner igen sig i dem här situationerna med dessa felaktiga lösningar.
Motivation är nyckelordet till framgång, och framgång är ordet för att lyckas och uppnå de mål man sätter upp. Hur blir man motiverad till någonting som tar emot, känns tufft, tråkigt eller rent av sagt obehagligt i vissa fall kanske? Där är det ofta bara små saker som behövs, som man måste ta till för att lyckas motivera sig själv till att göra sitt bästa. Allting är inte en dans på rosor, och allting kan man inte påverka eller förändra tills det passar en själv - därför gör man sig själv en tjänst genom att tänka om och motivera sig själv till det man ska göra och till det man vill uppnå.
Delmål och slutmål är viktiga & ett riktigt bra tips. Ta fram penna och papper, skriv upp två delmål och ett slutgiltligt mål som du sedan jobbar efter. Om vi ska se det hela ur ett skolperspektiv nu då, så är det perfekt att lägga upp saker och ting såhär. Har du ett stort arbete som hänger över dig och som du bara "måste" lyckas med? Dela upp det, tänk igenom och skriv ner dina tankar, vilja, och slutgiltliga mål. Vad vet du redan? Vad vill du veta? Vad MÅSTE du veta för att uppnå det betyg du vill? VILKET betyg vill du uppnå - och ha det som sista mål.
Jag har en grym självdisciplin vad det gäller det mesta, och också skolan vilket ger mig fantastiska resultat som jag är jätteglad för. Men här tror jag tankarna i mitt huvud spelar stor roll, när vi får en jätteuppgift över oss VET jag att jag kan lita på mig själv och att jag kommer göra mitt bästa för att nå mitt slutgiltliga mål - MVG. Jag behöver aldrig längre tänka "oj, hur ska det här gå?" och bli superstressad eller helt enkelt skjuta upp allting, jag vet att det kommer gå bra och att jag kommer lägga upp det på ett väl planerat sätt som kommer löna sig.
Nu riktar jag mig till det som personen i mejlet önskar och skriver - "jag vill börja springa" - okej bra! Du vet vad du vill och du har redan ett slutgiltligt mål - få bättre kondition. Då börjar vi gå djupare in på hur du ska lyckas med det här, utan att skjuta upp det eller sluta när du kommit en bit in i ditt projekt.
Steg ett är att skriva upp tre mål, som jag nämnde innan. Ta ett papper och en penna, skriv upp Delmål 1 (ca ? månad/månader) och sätt upp ett rimligt mål för hur långt du vill ha kommit då. Kanske kan det vara att springa en runda på en speciell tid, ha orkat sätta på sig träningskläderna och sprungit 4 gånger i veckan, lyckats tänja på gränserna och tagit ut sig extra mycket en gång i veckan, eller kanske att du orkat springa runt hela ** kilometer? Sedan skriver du på samma sätt klart dem andra målen. Häng lappen någonstans där den påminner dig, kanske över sängen? Skriv väldigt gärna ner en liten motivering efter dina träningspass då och då. Ge dig själv lite tävlingsinstikt genom att berätta det för familj/vänner så att du förverkligar dina mål lite extra, du kan ju inte med att strunta i någonting som andra tror och förutsätter att du ska klara, eller hur? ;)
Motivera dig med sådant som kan vara glädje för DIG i den här situationen, tanka in grym musik att springa till, ta en chokladbit efter ett av träningspassen en gång i veckan? Vad vet jag, hitta på små saker som blir ett ljus för dig.
Men sedan tror jag faktiskt att det är viktigt att du tänker igenom, och går tillbaka till dig själv, och ifrågasätter ditt beteende. Det här beteendet och problemet är mer än vanligt, men du har ju kommit långt på vägen som verkligen vill förändra det. Varför orkar du inte driva igenom det som du egentligen vill lyckas med? Ofta tror jag att det beror på en rädsla att misslyckas, om du skjuter upp på saker så har du aldrig satt igång det och det gör det också omöjligt att misslyckas med det. Sätt dig ner och TÄNK igenom, ifrågasätt och försök komma underfund med varför du gör som du gör, först när du blir medveten om det kan du fullt ut bryta det mönster du gärna vill bryta. Lycka till!
Det här sättet gäller för allt du vill lyckas med, ett riktigt bra tips, som jag använder mig utav i både ridning, skola och kanske andra situationer också för den delen.
Men för att återgå till ett till smart tips vad det gäller att läsa in stora och tunga grejer, som inte intresserar en det minsta inför prov. Det är ett trix som jag kommit på själv, såhär är det, jag hatar NO och SO, riktigt tråkiga ämnen enligt mig. Vissa delar av det kan väl vara lite intressant, men inte när man får 40-50 sidor att läsa in om trissta redan döda kungar med samma namn och fula frisyrer..
Jag brukar tänka "skönlitteratur", alltså, jag läser sidorna som en bok och planerar som om jag ska ha en redovisning kring "boken" som jag läst. Då skriver jag upp lite stödord och viktiga händelser med egna ord, och går in i personerna som beskrivs och KÄNNER mig in i deras roller eller situationer. Låtsas att jag var med i Big Bang smällen, läser in på sidorna för att kunna återberätta om det och tänker efter hur JAG hade känt och tänkt. Lever mig in i Karl den blablabla's roll, hur han fick ansvar för att stoppa kriget, vilka val han gjorde. Varför gjorde han så, hur tänkte/kände han?
Det låter helt sjukt, jag vet. Men tänker man så så sätter det sig i huvudet på ett heeelt annat sätt, tro mig. Jag har dessutom numera MVG rätt igenom i dom sammanlagda SO och NO ämnena som alltså blir 7 ämnen ihop, vilket är 140 poäng bara där. Som jag fått ihop genom att "lära känna" alla kungar med samma namn och fula frisyrer, rätt värt va - eller hur? ;)
Det gäller att ha lite självdisciplin, en jävla vilja och alltid ha mål att jobba mot - och TÄNKA igenom sin egen situation och sitt eget beteende, det kommer man långt med.
Finns hur mycket mer som helst att skriva kring det här ämnet, men nu är jag trött i fingrarna. Ni får fylla på, lämna kommentarer kring vad ni tycker om sånna här inlägg osv - så fortsätter jag på det här ämnet en annan gång!
Allt vi är, är resultatet av vad vi tänkt. Vi blir vad vi tänker..
Jag tänker minsann lyckas, jobba mig igenom det som är jobbigt för dagen för att få desto bredare möjlighet senare. Jag ska möta alla problem som en utmaning och jag SKA lyckas med det JAG vill. Ingen klappar mig på huvudet och hjälper mig att driva igenom sånt som jag vill lyckas med, blond och sexton år, shit the same, jag står på mina egna ben, tar mina egna beslut och kämpar för att nå dit jag vill. Jag har inte tid att klaga på dom förutsättningar som inte finns till för mig, jag koncentrerar mig istället på dom jag har och hur jag kan utveckla dom. Med dom orden lämnar jag bloggen för ikväll!
Härlig känsla!
Någonting jag älskar är att kunna vara till hjälp för andra, kunna dela med sig utav erfarenheter och kunskaper. Tänk om alla hade kunnat bjussa på det - delat med sig och uppskattat att få hjälpa någon annan istället för att hålla allt inom sig och vägra dela med sig?
Jag har alltid haft underbara och betydelsefulla människor runt mig, alltid. När ponnymorsorna från ett ställe var på mig för allt, jag kom inte undan och blev en slags slagpåse för deras egna missnöjen så hade jag inte klarat mig utan dem som stöttade mig och vågade stå upp och säga emot dessa vuxna människor. När ALLT gick käpprätt åt helvete med Winnetoo hade jag gett upp för längesedan om det inte hade varit för all hjälp, peppning och stöttning jag fick då från omvärlden. När hela livet under en period var K-A-O-S hade jag..ja, vad hade jag egentligen gjort utan dem få, men dock så underbara personer som fick mitt förtroende under den tiden? Ingenaning, inte tagit mig igenom det med huvudet högt i alla fall, det är en sak som är säker.
Kanske är det därför jag alltid vill hjälpa till?
För att jag alltid varit omringad av människor som verkligen vill mig väl och betytt enormt mycket för mig?
Jag vill alltid dela med mig så mycket som jag bara kan och så mycket som det bara går till alla som kommer i min väg! Vad är det egentligen som avgör om en människa vill föra kunskap vidare, peppa andra och få andra att boosta sig själva i det de gör? Vad är det som får den andra sortens människor att INTE vilja ge vidare kunskap och få lätt panik för andras framgångar? Spännande frågeställning det där, som jag tänker mycket på..
Senast igår hjälpte jag Nellie på sin ponny, satt även upp lite själv - på en B-ponny - inte varje dag man gör det ;) hihi! I vilket fall som så finns det ingenting som kan göra mig gladare i den här sporten än när man kan hjälpa någon och på bara en kort stund se att det ger resultat - att personen i fråga VILL lära sig och tar åt sig det man säger. Det är helt underbart!
Detsamma gäller när man rider hästar åt andra, att se dem bli så glada över deras hästars framsteg och verkligen mena det uppriktiga tack man får - det slår alla pengar och alla andra jobb med hästlängder!
När du hjälper någon annan hjälper du samtidigt dig själv,
Varje påhopp du gör mot någon annan slår såsmåning om tillbaka på dig själv.
Så sant som det är sagt, skönt att ha motton att leva efter ;) hihi
Någon av er som läst Blondin Bellas bok Ego-boost?
Jag var väl överlag halv imponerad utav den, men en sak som jag tycker hon beskriver och diskuterar kring VÄLDIGT BRA är det där kapitlet "Du är ditt eget varumärke 24/7".
Det stämmer verkligen bra, och det är någonting som alla borde tänka på. Hur vill du att folk ska uppfatta dig och hur vill du bete dig mot alla runt omkring dig egentligen? Vad du än gör och hur du än utspelar dig själv, så kommer det sätta avtryck. ALLT du gör nu kommer bli till historia för dem det berör och framförallt för dig själv, det kommer alltid finnas med dig som minnen och kanske mer än så - det kommer säkerligen i många fall påverka dina val i livet. Så tänker jag jättemycket just nu, allt jag gör registreras hos mig själv och kanske hos vissa andra. Allt jag gör idag, imorgon och nästa helg kommer efter ett tag bli till historia som jag, vare sig jag vill eller inte, kommer bära med mig resten av livet. Gör jag en chansning på att "jag kommer nog orka pendla in till stan och gå i skola där varje dag i tre år" nu och det brister - gör jag troligen inte om det igen när det gäller långa pendlingar och tidiga mornar till jobb i framtiden. Brister det inte utan går som en dans på rosor, hamnar jag kanske på en helt annan arbetsplats just för att jag inte såg problem i det sen innan - även om allt ändras så tror jag ändå att man undermedvetet alltid påverkas av gamla erfarenheter.
Jag är stolt och glad över att jag har kunnat knäcka koden med att leva mitt liv som mig själv som huvudperson redan nu - det gör att jag alltid är öppen, ödmjuk och vill hjälpa andra. I skitsnack kommer jag alltid vara den tråkiga tjejen som helt neutralt kan vara kompis, trevlig och snäll mot alla partner oavsett vad, vem eller hur alla snackar om den ena eller den andra. Jag stänger mina öron när skitsnack drar igång, och det hjälper mig så mycket i slutändan och jag är verkligen stolt att jag alltid kan ha rent mjöl i påsen och INTE snacka skit öppet om någon till någon. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan och vad jag inte kan - jag behöver aldrig hävda mig till någon och behöver absolut inte trycka ner någon annan för att känna mig välmående själv.
Mitt ända, och viktigaste, tips jag kan ge är att alltid ha fokusen på sig själv för att KUNNA vara ödmjuk och öppen mot alla andra och hela sin omvärld. Är du inte trygg med dig själv är du omöjligt en trygghet för andra.
Ännu ett riktigt "Linn-tanke-inlägg" där jag uppskattar alla sorts kommentarer och åsikter!
Det finns inget som är mer intressant & vad ni än tycker eller tänker så skriv ner det och skicka iväg - ni vet att jag ändå inte tar illa upp om det skulle vara så. 
Winnie.. Min fina Winnie, en av de individer vars historia alltid kommer betyda någonting extra för mig. En av de individer som lärt mig mest, fått mig att utvecklas mest & stärkt mig mest som person ♥
Åh, vad jag är sugen på framtiden!
Allt som har med högstadiet och den här tiden i livet är SÅ uttjatat just nu så jag vet inte vad. Samtidigt som jag bara älskar klassen, festerna och ponnytiden så vill jag vidare nu. Jag är klar med den här livsperioden, fjortistiden är upplevd och kaos åren är gjorda - men så enkelt är det ju inte riktigt. Skolan finns kvar, klassen är där, lärare och samma livsperiod vad det gäller ALLT förföljer mig fortsatt. Jag kommer må så dåligt när man ska ifrån allt det man har nu, klassen och skolan, ponnytiden och seperation och spridning ifrån kompisar när gymnasiet börjar - men jag kan ändå inte låta bli att lääängta!
Jag har alltid varit mogen för min ålder och umgåtts med äldre kompisar och killar, då hänger man med i deras liv och deras intressen - och sedan ramlar man tillbaka i vardagen gång på gång och inser att man inte är så stor ändå. Sexton år, en riktig blonderad sextonåring, haha! Nä, men så är det inte riktigt heller. Jag har levt dom där crazy åren när man är allmänt knäpp och tror att man är odödlig, fjortistiden blev avverkad med dunder och brak, livet har varit en bergodalbana tillräckligt många gånger. Jag är så sugen på att ta mig vidare på riktigt!
Senast förra veckan pratade jag med en chefsredaktör för tidningen **** om eventuella samarbeten, jag har massa idéer för framtida planer som jag bara vill kunna sätta i verket NU. Det ska bli så roligt att börja på gymnasiet, på en rolig och givande utbildning! Inte som nu, när man får MVG genom att kunna dra egna slutsatser kring en lampa.. Hela livet står och stampar på samma ställen och jag är nog världens mest otåliga människa, ni förstår ju själva hur den kombinationen blir ;)
I veckan som kommer blir det fika med en ambitiös äldre tjej om eventuella samarbeten, det blir jobbansökningar inför i sommar och sedan helg jobb, ihop skrivning av en planerad träningshelg som jag ska hålla och ta tag i andra samarbets kontakter. Tänk att få vara arton och KUNNA sätta alla planer i verket på egen hand!
Men står man bara på sig, så går det mesta nu med. Jag har kämpat för många saker som jag fått igenom, trots att det verkat OMÖJLIGT i början. Att få sin röst hörd och sina åsikter högt värderade av äldre eller vuxna när man som en blond sextonårig tjej stiger in i rummet eller lyfter på luren är inte det lättaste kan jag lova. Men så länge man har en plan, tror på sig själv och vet vad man vill så går ALLT - och det ska jag ta med mig och leva efter.
Jag ska aldrig jobba på ett jobb jag inte trivs på, jag ska jobba med människor på något sätt och jag SKA lyckas. Om det så blir om 5, 10 eller 20 år, det spelar ingen roll, men jag ska alltid kämpa för det jag vill.
Största planerna och livsförändringarna det här året kommer bli att bryta upp hela mitt liv med ett skolbyte med pendling in till stan, helt utan mina gamla vänner med mig, men jag är taggad - som bara den! Sedan har vi ju det allra största, och allra jobbigaste.. Winnetoo..
Tänk om man hade kunnat se in i framtiden?
Undra vad jag är om fem år eller så? Hmmmm..
Har ni några drömyrken?
Eller ni kanske har era planer klara?
Jag har inte en ända sak klar för mig, ska man vara stressad eller flyta med och se vad livet erbjuder? Väljer det senare alternativet!
Jag har alltid varit mogen för min ålder och umgåtts med äldre kompisar och killar, då hänger man med i deras liv och deras intressen - och sedan ramlar man tillbaka i vardagen gång på gång och inser att man inte är så stor ändå. Sexton år, en riktig blonderad sextonåring, haha! Nä, men så är det inte riktigt heller. Jag har levt dom där crazy åren när man är allmänt knäpp och tror att man är odödlig, fjortistiden blev avverkad med dunder och brak, livet har varit en bergodalbana tillräckligt många gånger. Jag är så sugen på att ta mig vidare på riktigt!
Senast förra veckan pratade jag med en chefsredaktör för tidningen **** om eventuella samarbeten, jag har massa idéer för framtida planer som jag bara vill kunna sätta i verket NU. Det ska bli så roligt att börja på gymnasiet, på en rolig och givande utbildning! Inte som nu, när man får MVG genom att kunna dra egna slutsatser kring en lampa.. Hela livet står och stampar på samma ställen och jag är nog världens mest otåliga människa, ni förstår ju själva hur den kombinationen blir ;)
I veckan som kommer blir det fika med en ambitiös äldre tjej om eventuella samarbeten, det blir jobbansökningar inför i sommar och sedan helg jobb, ihop skrivning av en planerad träningshelg som jag ska hålla och ta tag i andra samarbets kontakter. Tänk att få vara arton och KUNNA sätta alla planer i verket på egen hand!
Men står man bara på sig, så går det mesta nu med. Jag har kämpat för många saker som jag fått igenom, trots att det verkat OMÖJLIGT i början. Att få sin röst hörd och sina åsikter högt värderade av äldre eller vuxna när man som en blond sextonårig tjej stiger in i rummet eller lyfter på luren är inte det lättaste kan jag lova. Men så länge man har en plan, tror på sig själv och vet vad man vill så går ALLT - och det ska jag ta med mig och leva efter.
Jag ska aldrig jobba på ett jobb jag inte trivs på, jag ska jobba med människor på något sätt och jag SKA lyckas. Om det så blir om 5, 10 eller 20 år, det spelar ingen roll, men jag ska alltid kämpa för det jag vill.
Största planerna och livsförändringarna det här året kommer bli att bryta upp hela mitt liv med ett skolbyte med pendling in till stan, helt utan mina gamla vänner med mig, men jag är taggad - som bara den! Sedan har vi ju det allra största, och allra jobbigaste.. Winnetoo..
Tänk om man hade kunnat se in i framtiden?
Undra vad jag är om fem år eller så? Hmmmm..
Har ni några drömyrken?
Eller ni kanske har era planer klara?
Jag har inte en ända sak klar för mig, ska man vara stressad eller flyta med och se vad livet erbjuder? Väljer det senare alternativet!
Åsikts-inlägg
Nu tänkte jag ta upp ett ämne som jag AVSKYR i hästvärlden, som enligt mig spårat ur totalt och folk har blivit blinda för dom stackars hästarna - pga dessa jävla pengar som gång på gång ställer till det för djuren..
Det handlar om inseminering av hästar..
Alltså konstgjord befruktning - visst finns det både för och nackdelar med detta.
T.ex kan man avla bort ärftliga sjukdomar eller få fram riktigt fina hästar enklare genom att testa sig fram osv. Dessutom är det väldigt mycket smidigare då det hade varit omöjligt att åka med tusentals ston till en och samma hingst hela tiden, och det är också en hög skaderisk att släppa ihop hästarna.
MEN det känns som att det spårat ur lite hela grejjen det är med inseminering utav hästar. Pengarna har fullständigt tagit överhand..
Tänk hur anstängande och påfrestande det är för en häst att vara dräktig och föda sitt föl, dessutom ta hand om det och uppfostra det. Det är verkligen en Process som kräver energi, tålamod, vilja och är också väldigt påfrestande och sliter på hästen. Förr i tiden sa man alltid att avels stona säger ifrån själva när dom inte orkar mer, och det tror jag abslout på. Jag vet hur många sto ägare som helst som släppt ihop sina ston med hingstar och stona har bara vägrat. Hästarna vet själva vad dom klarar av..
Men nu förstör ju vi människor hela den här naturliga processen genom att börja med att frysa in spermie som vi sedan för in i hästen så att den blir dräktig vare sig den vill eller inte (jag vet att det kan misslyckas, men det är ändå inte på hästens vilja..) och det är hemskt, riktigt hemskt enligt mig.
Jag kollade runt lite på bukefalos förut, och hittade det här som en tjej lagt upp:
(nämner ofc inga namn, och inget illa ment mot henne som la upp det heller)
"Det har visat sig att vi kommer betäcka min häst redan i år, och jag har varit med vid flera "vanliga" betäckningar där stona oftast inte har uppskattat händelsen alls... min häst tycker inte om hingstar särskilt mycket, och därför funderar jag på att inseminera."
Visst kan det vara så att stona inte gillar hingsten, men det är tveksamt enligt mig ärligt talat. Naturen är uppbyggd så att djuren betäcker varandra och inte går dom på känslor för den andra så sätt. Nej, vill stoet inte betäckas ska det inte behöva det heller enligt mig.
Det är en sak att betäcka en/två gånger med hjälp av inseminering, det tycker jag med absolut. Det är ju som sagt mycket smidigare! MEN dessa stackars hästar som blir utdömda pga skador osv, eller är framavlade till avelsston tycker jag SÅ JÄVLA SYND OM! Vet flera stycken som redan vid ung ung ålder börjar bli insimenerade och får föda föl efter föl, år in och år ut. Svankryggiga och med hängande magar, slut i hela kroppen och trötta på livet dör dom oftast vid en ung ålder.
En annan sak är ju att det händer ofta att man vill blanda storhäst/ponny blod och i många av fallen är mamman ponnyn! Vilket också är hemskt. Tänk att bli insprutad med ett alldeles för stort föl..
Det känns som om den här diskussionen hela tiden tystas ner vilket gör mig så förbannad! För varje gång jag lägger fram mina åsikter kring det här ämnet så får jag ofta reaktionerna "Nu gav du mig en tankeställare, jag har inte sett det så förut" - för det är verkligen så - aveln tystas ner vad det gäller inseminering. Vem fan vill bli tvångs gravid hela livet?
Nä, min åsikt om detta är att i en lagom mängd är det okej och ganska smart sätt. Men som många hästar lever med detta nu är det INTE okej någonstans..
Dela gärna med er av era åsikter!
Ett hett ämne som brukar röra upp många ;)
Diskussion kring kommentar
"jag måste säga att det här inlägget var precis vad jag behövde höra just nu. Jag och min ponny är motsatser till varan, hon är inte ens i närheten av vad jag VILL ha , eller hur jag VILL att det ska se ut. Hon är motsatsen, men hon har kapacitet. Men jag har precis som du, tänkt fyrkantigt! Tack Linn, detta hjälpte mig<3"
Jag tror att man i många fall, när det känns så, känner sig enormt dålig och ensam om den känslan. Känslan av att inte vara nöjd över sin häst eller prestationerna ifrån den är "förbjuden" om ni förstår hur jag menar, det är inte okej att uttrycka att man är MISSNÖJD över hästen i vårat "landet lagom". Därför tror jag att man blir jättestressad och känner sig ensam om dom tankarna när dom tar över - vilket inte gör det hela bättre!
Ibland får man acceptera att den hästen man har är inte den hästen som är den ultimata just för tillfället. MEN man lär sig enormt på hästar som inte är av sin typ, och har de dessutom en stor kapacitet så är det kanske värt att bita i det sura äpplet och kämpa utifrån dem förutsättningar man har?
Jag är i vilket fall som hur glad som helst att jag fortsatte kämpa med Winnie, utan att förändra honom överhuvudtaget - utan istället vara öppen och lära mig att rida honom. ALLA har nog någongång kännt att "nu jävlar lämnar jag av dig till Mc Donald's" - och varför ska vi inte låta oss känna så ibland? För första steget är alltid att VÅGA erkänna för sig själv hur det känns, för att sedan kunna jobba vidare med det som inte fungerar till 110% - det gör det aldrig jämnt för någon. Om man bara ska fortsätta och säga och tänka att allt är så himla bra - så kommer man garanterat tröttna till slut. Det är min teori kring det här ämnet i alla fall!
Jag kommer alltid att vara en öppen ryttare som kan ta mig an utmaningar i hästväg, för jag vet numera att det går faktiskt att lära sig rida precis alla sorters hästar om man bara vill. Även om man självklart har lättare för vissa hästar :)
Kämpa på alla ni där ute, ni är INTE ensamma med att känna känslan av "hopplöst" sometimes - även om man kan tro det..
ter den här tävlingen, i Kongahälla sommaren 2009 bestämde jag mig för att det var en OMÖJLIGHET för mig att få den där alldeles för svåra ponnyn att fungera. Jag kunde inte rida honom och skulle ALDRIG kunna lära mig det, jag ville inte titta på honom och grät floder. Sedan hade jag en klump i magen flera veckor efter och kände mig som den mest misslyckade ryttaren i hela världen.
Jag tycker faktiskt att det är viktigt att våga berätta sånt här. Jag hade inför alla läsare här kunnat skriva "kärlek vid första ögonkastet, Winnies och min resa har varit en saga, aldrig har vi haft stora motgångar osv" - för egentligen har vi inte haft stora motgångar - bara i mina tanker, vilket oftast är det värsta av allt. Tankar och känslor betyder mer än siffror och resultat på papper. Jag hade önskat att jag fick läsa det här inlägget när jag var i den situationen, och just därför delar jag mer än gärna med mig utav den gamla tiden, då allt kändes totalt hopplöst. Det var inte en gång jag började skriva på Winnies annons om vi säger så, och om inte jag berättat det här nu, så tror jag inte att ni hade tagit förgivet att det varit så innan heller?
För det är ingenting som märks av idag om vi säger så..
Ha alltid med er att allting faktiskt går, om man ger det en ärlig chans - och framförallt ger sig själv en ärlig chans!
Jag tror att man i många fall, när det känns så, känner sig enormt dålig och ensam om den känslan. Känslan av att inte vara nöjd över sin häst eller prestationerna ifrån den är "förbjuden" om ni förstår hur jag menar, det är inte okej att uttrycka att man är MISSNÖJD över hästen i vårat "landet lagom". Därför tror jag att man blir jättestressad och känner sig ensam om dom tankarna när dom tar över - vilket inte gör det hela bättre!
Ibland får man acceptera att den hästen man har är inte den hästen som är den ultimata just för tillfället. MEN man lär sig enormt på hästar som inte är av sin typ, och har de dessutom en stor kapacitet så är det kanske värt att bita i det sura äpplet och kämpa utifrån dem förutsättningar man har?
Jag är i vilket fall som hur glad som helst att jag fortsatte kämpa med Winnie, utan att förändra honom överhuvudtaget - utan istället vara öppen och lära mig att rida honom. ALLA har nog någongång kännt att "nu jävlar lämnar jag av dig till Mc Donald's" - och varför ska vi inte låta oss känna så ibland? För första steget är alltid att VÅGA erkänna för sig själv hur det känns, för att sedan kunna jobba vidare med det som inte fungerar till 110% - det gör det aldrig jämnt för någon. Om man bara ska fortsätta och säga och tänka att allt är så himla bra - så kommer man garanterat tröttna till slut. Det är min teori kring det här ämnet i alla fall!
Jag kommer alltid att vara en öppen ryttare som kan ta mig an utmaningar i hästväg, för jag vet numera att det går faktiskt att lära sig rida precis alla sorters hästar om man bara vill. Även om man självklart har lättare för vissa hästar :)
Kämpa på alla ni där ute, ni är INTE ensamma med att känna känslan av "hopplöst" sometimes - även om man kan tro det..
ter den här tävlingen, i Kongahälla sommaren 2009 bestämde jag mig för att det var en OMÖJLIGHET för mig att få den där alldeles för svåra ponnyn att fungera. Jag kunde inte rida honom och skulle ALDRIG kunna lära mig det, jag ville inte titta på honom och grät floder. Sedan hade jag en klump i magen flera veckor efter och kände mig som den mest misslyckade ryttaren i hela världen.
Jag tycker faktiskt att det är viktigt att våga berätta sånt här. Jag hade inför alla läsare här kunnat skriva "kärlek vid första ögonkastet, Winnies och min resa har varit en saga, aldrig har vi haft stora motgångar osv" - för egentligen har vi inte haft stora motgångar - bara i mina tanker, vilket oftast är det värsta av allt. Tankar och känslor betyder mer än siffror och resultat på papper. Jag hade önskat att jag fick läsa det här inlägget när jag var i den situationen, och just därför delar jag mer än gärna med mig utav den gamla tiden, då allt kändes totalt hopplöst. Det var inte en gång jag började skriva på Winnies annons om vi säger så, och om inte jag berättat det här nu, så tror jag inte att ni hade tagit förgivet att det varit så innan heller?
För det är ingenting som märks av idag om vi säger så..
Ha alltid med er att allting faktiskt går, om man ger det en ärlig chans - och framförallt ger sig själv en ärlig chans!
Respekt, känsla & tillit är framgång!
Det här är ett inlägg som alla borde läsa tycker jag, och som man säkert kan diskuttera en hel del kring.
För att bli en riktigt bra ryttare, som hela tiden kan komma med nya bra resultat och alltid ha en fräsch och välmående ponny med sig så är det verkligen inte bara pengarna och hur fin och dyr ponny man har som spelar roll. Det är väldigt många olika saker en sådan ryttare har, framförallt en grym känsla.
Och för att gå djupare in på det här med känsla nu då -
Våga respektera din ponny, precis för den den är.
Jag vet att jag blandat in det här ämnet lite förut, men idag går jag djupare in på det och skriver mer utifrån mina åsikter och mitt tänk.
JAG som ryttare tror att det är väldigt viktigt att kunna sitta upp på en ponny med ett öppet tänk och kunna ställa om sig beroende på ponnyn. Inte gå in med tänket "Det här SKA utföras och såhär rider JAG".
Jag har fått lära mig det den hårda vägen på Winnie, innan honom red jag och hade mycket heta ponnyer - som jag passar som bäst med. Det är bara så, jag är en ryttare som känner mig fullkomligt hemma och trygg på vrålstissiga, heta och nervösa hästar med nerverna på utsidan.
Winnie var defenitivt inte den slags hästen jag skulle perfekt passa ihop med, och det kan jag lova att jag fått känna på.
Det har varit tårar och motgångar titt som tätt första halvåret - året. Jag var totalt förstörd och försökte verkligen få det att kännas som att rida Miranda, jag red som på en het häst. Jag försökte få Winnie till den hästen jag ville ha, omedvetet iofs. Men ändå, det blir så. Jag visste hur jag ville att det skulle kännas och då såg jag fyrkantigt och ville bara få det så.
Tills en dag när min tränare bara sa till mig:
"Ska du ha den här ponnyn får du sluta jämföra honom med Miranda. Han är inte Miranda och han är inte hästen som du kanske är född till att passa ihop med. Men antingen så biter du ihop och lär DIG rida honom eller så är det dags att byta ponny"
Det fick mig att vakna upp ordentligt. Det är inte Winnie det är fel på, han är bara inte den jag önskat kanske. Inte den jag helst av allt hade velat ha, inte den det funkar som allra bäst med. Men nu jävlar skulle jag ge den här superfina ponnyn en ÄRLIG chans och JAG skulle lära mig rida honom.
Det var blod, svett och tårar fortsatt.
Men jag var öppen mot Winnetoo och lärde känna honom för den han var och inte för den jag ville att han skulle vara.
Nu står vi här idag, samspelta som tusan och känner varandra innan och utan.
Han gör ALLT för mig och jag gör ALLT för honom.
Jag behöver bara använda småsmå hjälper och för det mesta bara kroppsspråk och rösten, så lyder han mig som en hund. Letar efter nya utmaningar och söker nya uppgifter.
Jag har minst sagt lärt mig utav det här som ryttare, nu när jag sitter upp på en ny häst är jag alltid öppen inför hur hästen är. Jag har alltid krav och mål med min ridning, men dom sätter jag och hästen tillsammans för att sedan kunna sträva mot dom tillsammans i ett bra sammarbete.
För att beskriva ett ekipage jag beundrar när dom kommer in på banan så skulle jag beskriva det såhär -
Så små hjälper som möjligt. Låta hästen vara och jobba tillsammans utan att störa eller överge.
En mjuk och samspelt runda.
Det värsta som finns att se på är ryttare som tar tillbaka sina hästar som fan mellan varje hinder, lägger dom tvärnära inpå hindren eller skjuter av dom. Det är inte att respektera sin häst och jobba harmoniskt tillsammans enligt mig..
Vad tycker ni om det här?
Kom gärna med era åsikter och tankar kring detta ämnet =)
Visst är det tråkigt..
..att VUXNA människor i vissa fall medvetet påverkar unga tjejer såhär negativt?!:(
"du är så fruktansvärt bra ibland Linn.. så fruktansvärt bra, och jag hoppas du tar åt dig av varje bokstav i kommentaren. Detta är vad varje ryttare borde leva efter. Att som liten komma till en ridskola och bli utpekad av vuxna människor är faktiskt inte enkelt men med tiden lär man sig, en mycket nära vän till mig hoppade av och slutade rida pga detta. Hon blev utpekad, nertryckt av "ponnymorsor". Idag försöker hon ta sig tillbaka. jag ska be henne läsa ditt inlägg tror det skulle vara som psykologi för henne! Du är grym!"
Tack för dom fina orden om mitt inlägg, och mig först och främst!
Hälsa din kompis ett varmt lycka till från mig och jag hoppas hon läser mitt inlägg och tar det till sig.
Jag visar kommentaren i ett inlägg för att visa er att det här faktiskt förekommer, ingenting jag hittar på - utan det här är FAKTA hur vuxna människor i många fall beter sig mot oss ungdomar. Fruktansvärt pinsamt, eller hur?
Stå på er, skinn på näsan och fötterna på jorden och TRO på er själva tjejer och killar där ute!
"du är så fruktansvärt bra ibland Linn.. så fruktansvärt bra, och jag hoppas du tar åt dig av varje bokstav i kommentaren. Detta är vad varje ryttare borde leva efter. Att som liten komma till en ridskola och bli utpekad av vuxna människor är faktiskt inte enkelt men med tiden lär man sig, en mycket nära vän till mig hoppade av och slutade rida pga detta. Hon blev utpekad, nertryckt av "ponnymorsor". Idag försöker hon ta sig tillbaka. jag ska be henne läsa ditt inlägg tror det skulle vara som psykologi för henne! Du är grym!"
Tack för dom fina orden om mitt inlägg, och mig först och främst!
Hälsa din kompis ett varmt lycka till från mig och jag hoppas hon läser mitt inlägg och tar det till sig.
Jag visar kommentaren i ett inlägg för att visa er att det här faktiskt förekommer, ingenting jag hittar på - utan det här är FAKTA hur vuxna människor i många fall beter sig mot oss ungdomar. Fruktansvärt pinsamt, eller hur?
Stå på er, skinn på näsan och fötterna på jorden och TRO på er själva tjejer och killar där ute!
Jag behöver inte något godkännande!
Nå, dags för lite pepp-talk igen va!
Inom hästsporten och hästmänniskor överlag är väldigt beroende av att hävda sig och få bekräftelse hela tiden, har jag märkt. Jag själv försöker att alltid hitta och lägga fokusen på MIG själv och MINA hästar och inte bry mig vad eller hur andra gör med sina hästar. Det är nog det bästa sättet för både en själv och framförallt för andra runt omkring en, jag behöver inte snacka skit om andras upplägg, jag behöver inte uttrycka mina åsikter om andras rundor negativt eller kasta skit på deras hästar/ponnyer - för jag bryr mig inte. Jag är ödmjuk och blir glad för andras framgångar istället resten hinner jag inte med att spekulera i. Jag har fullt upp med mig själv och mina hästar - och jag vet vad vi går för och behöver inte hävda mig eller veta att jag duger i andras ögon hela tiden. Skönt va? ;) Men vet ni - det är ett val ni kan göra, byt tankebana redan nu efter det här inlägget tjejer och killar så underlättar ni för er själva och alla runt omkring er!
Det verkar så himla jobbigt att hela tiden leta efter andras godkännande - för tänk såhär;
Ni kommer kanske aldrig att få det! Hästmänniskor är som jag sagt innan vassa i käften och har ett väldigt speciellt tänk i många fall. Dom som ni vill åt och dom som ni vill ha ett godkännande av för att ni TROR att dom inte tycker att ni är tillräckligt duktiga eller duger - kommer ni förmodligen aldrig få ett godkännande av. Jag vet om den där känslan när man bara vill banka in i huvudet på en ponnymorsa ett ens ponny visst kan hoppa minst lika bra som den där SM-ponnyn som hon använder mot dig och din ponny eller att man visst är redo för den klassen som man anmält sig till medans hon står där och snackar bland andra föräldrar om att man inte har någon koll och tar sig vatten över huvudet. Jag har också hamnat i fällan "jag ska allt visa henne/honom" - en fälla där du bara lägger snubbelben för dig själv! För förutom pressen man i vanliga fall har från sig själv på tävling så får du dessutom en hämnd känsla i hela kroppen där du bara vill visa att du visst kan - vilket medför att du spänner dig, blir nervös och kanske arg när det inte fungerar precis som du vill på framridningen osv osv. Vilket i sin tur kommer medföra sämre resultat och du kommer känna allt som ett misslyckande.
Men hur ska man tänka då?
För jobbiga och orättvisa påhopp av människor som inte vet vad dom pratar om ÄR störande - I know. Men hallå, vi stör oss ju just för att vi vet att dom har fel - dåså! Då vet vi ju att vi är redo eller att vi kan - så vafan ska man bry sig för om en ponnymorsa roar sig av att stå vid staketet och lägga sin energi på att kasta skit över en ryttare på banan?
Tror ni att den här människan är helt nöjd med sin egen situation eller sina egna prestationer? Knappast! Då hade ju personen i fråga inte behövt hävda sig och höja sig själv genom att trycka ner andra. Det kommer alltid finnas människor som ser igenom en och kan efter bara några minuter trycka på ens ömma punkter, vilket vi bara får acceptera och lära oss att skaka av oss. Annars kommer vi lätt hamna i fällan att lägga sin energi helt fel!
Vad är viktigast -
Att en missnöjd morsa sätter ciggen i halsen efter att du tagit i en rosett på din s.k "skitponny" men ändå aldrig kommer erkänna att hon hade fel,
Eller att du lägger din energi på dig själv och din ponny, njuter utan press och har riktigt roligt på banan?!
Tänk om tänk rätt - så får DU mycket roligare!
Ni förstår att Winnetoo är..
"ett hopplöst fall där han utsätts för klasser som han aldrig kommer kunna hoppa"
"Alldeles för het i skallen för att vara hopphäst"
"För liten för att hoppa över L:A"
"Har för dålig galopp för kombinationer"
"Felaktigt byggd i kroppen och kommer aldrig kunna hoppa felfria L:A:er"
och mig ska vi inte ens tala om..
"Tror att hon kan rida och hetsar i klasserna"
"Stressar hästarna" (bara för att mina hästar är heta - är det självklart mitt fel ni vet ;) )
"Har så dålig sits så hästarna river"
osv osv osv.
Visst är det lustigt att trots allt detta hoppar jag som den dåliga hetsiga ryttare på min för lilla, dåliga, knäppa ponny MSV:B med superresultat och placeringar nationellt? Det är inte dåligt utav en häst som inte kan hoppa kombinationer - eller hur?;)
Haha, skämt åt sido..
Nej, men det ni läste där uppe är kommentarer jag fått slängda på mig utav ponnymorsor. Jag har skakat av mig, skrattat och låtit dom hållas. Om dom vill lägga sin energi på att kasta sitt missnöje som skit över ett BARN på sin ponny så varsegoda - det berör mig inte för fem öre, I'm so sorry.. Jag har försökt att inte spänna mig, att inte ta åt mig och att gå MIN väg - vilket jag gjort och lyckats med!
För nu ni, finns det både på papper, film och bild att jag och Winnie visst kan!
Titta här snackisar, här hoppar den lilla ponnyn med den kassa ryttaren MSV:B super enkelt och även kombination..?
Och vad händer nu då?
Jo, inte får jag något godkännande eller erkännande av dom att dom hade fel. Istället så vänder dom på det, och nu är Winnetoo plötsligt en självgående taxie som jag bara kan "åka" häst på. Det är DET jag menar, vad ni än gör eller hur ni än gör kommer ni inte få godkännande utav vissa människor. Strunta i dom istället och lägg fokusen på er själva :D
Kan tänka mig att det är någon utav er som känner igen sig i situationerna som beskrivs..?
Inom hästsporten och hästmänniskor överlag är väldigt beroende av att hävda sig och få bekräftelse hela tiden, har jag märkt. Jag själv försöker att alltid hitta och lägga fokusen på MIG själv och MINA hästar och inte bry mig vad eller hur andra gör med sina hästar. Det är nog det bästa sättet för både en själv och framförallt för andra runt omkring en, jag behöver inte snacka skit om andras upplägg, jag behöver inte uttrycka mina åsikter om andras rundor negativt eller kasta skit på deras hästar/ponnyer - för jag bryr mig inte. Jag är ödmjuk och blir glad för andras framgångar istället resten hinner jag inte med att spekulera i. Jag har fullt upp med mig själv och mina hästar - och jag vet vad vi går för och behöver inte hävda mig eller veta att jag duger i andras ögon hela tiden. Skönt va? ;) Men vet ni - det är ett val ni kan göra, byt tankebana redan nu efter det här inlägget tjejer och killar så underlättar ni för er själva och alla runt omkring er!
Det verkar så himla jobbigt att hela tiden leta efter andras godkännande - för tänk såhär;
Ni kommer kanske aldrig att få det! Hästmänniskor är som jag sagt innan vassa i käften och har ett väldigt speciellt tänk i många fall. Dom som ni vill åt och dom som ni vill ha ett godkännande av för att ni TROR att dom inte tycker att ni är tillräckligt duktiga eller duger - kommer ni förmodligen aldrig få ett godkännande av. Jag vet om den där känslan när man bara vill banka in i huvudet på en ponnymorsa ett ens ponny visst kan hoppa minst lika bra som den där SM-ponnyn som hon använder mot dig och din ponny eller att man visst är redo för den klassen som man anmält sig till medans hon står där och snackar bland andra föräldrar om att man inte har någon koll och tar sig vatten över huvudet. Jag har också hamnat i fällan "jag ska allt visa henne/honom" - en fälla där du bara lägger snubbelben för dig själv! För förutom pressen man i vanliga fall har från sig själv på tävling så får du dessutom en hämnd känsla i hela kroppen där du bara vill visa att du visst kan - vilket medför att du spänner dig, blir nervös och kanske arg när det inte fungerar precis som du vill på framridningen osv osv. Vilket i sin tur kommer medföra sämre resultat och du kommer känna allt som ett misslyckande.
Men hur ska man tänka då?
För jobbiga och orättvisa påhopp av människor som inte vet vad dom pratar om ÄR störande - I know. Men hallå, vi stör oss ju just för att vi vet att dom har fel - dåså! Då vet vi ju att vi är redo eller att vi kan - så vafan ska man bry sig för om en ponnymorsa roar sig av att stå vid staketet och lägga sin energi på att kasta skit över en ryttare på banan?
Tror ni att den här människan är helt nöjd med sin egen situation eller sina egna prestationer? Knappast! Då hade ju personen i fråga inte behövt hävda sig och höja sig själv genom att trycka ner andra. Det kommer alltid finnas människor som ser igenom en och kan efter bara några minuter trycka på ens ömma punkter, vilket vi bara får acceptera och lära oss att skaka av oss. Annars kommer vi lätt hamna i fällan att lägga sin energi helt fel!
Vad är viktigast -
Att en missnöjd morsa sätter ciggen i halsen efter att du tagit i en rosett på din s.k "skitponny" men ändå aldrig kommer erkänna att hon hade fel,
Eller att du lägger din energi på dig själv och din ponny, njuter utan press och har riktigt roligt på banan?!
Tänk om tänk rätt - så får DU mycket roligare!
Ni förstår att Winnetoo är..
"ett hopplöst fall där han utsätts för klasser som han aldrig kommer kunna hoppa"
"Alldeles för het i skallen för att vara hopphäst"
"För liten för att hoppa över L:A"
"Har för dålig galopp för kombinationer"
"Felaktigt byggd i kroppen och kommer aldrig kunna hoppa felfria L:A:er"
och mig ska vi inte ens tala om..
"Tror att hon kan rida och hetsar i klasserna"
"Stressar hästarna" (bara för att mina hästar är heta - är det självklart mitt fel ni vet ;) )
"Har så dålig sits så hästarna river"
osv osv osv.
Visst är det lustigt att trots allt detta hoppar jag som den dåliga hetsiga ryttare på min för lilla, dåliga, knäppa ponny MSV:B med superresultat och placeringar nationellt? Det är inte dåligt utav en häst som inte kan hoppa kombinationer - eller hur?;)
Haha, skämt åt sido..
Nej, men det ni läste där uppe är kommentarer jag fått slängda på mig utav ponnymorsor. Jag har skakat av mig, skrattat och låtit dom hållas. Om dom vill lägga sin energi på att kasta sitt missnöje som skit över ett BARN på sin ponny så varsegoda - det berör mig inte för fem öre, I'm so sorry.. Jag har försökt att inte spänna mig, att inte ta åt mig och att gå MIN väg - vilket jag gjort och lyckats med!
För nu ni, finns det både på papper, film och bild att jag och Winnie visst kan!
Titta här snackisar, här hoppar den lilla ponnyn med den kassa ryttaren MSV:B super enkelt och även kombination..?
Och vad händer nu då?
Jo, inte får jag något godkännande eller erkännande av dom att dom hade fel. Istället så vänder dom på det, och nu är Winnetoo plötsligt en självgående taxie som jag bara kan "åka" häst på. Det är DET jag menar, vad ni än gör eller hur ni än gör kommer ni inte få godkännande utav vissa människor. Strunta i dom istället och lägg fokusen på er själva :D
Kan tänka mig att det är någon utav er som känner igen sig i situationerna som beskrivs..?
En positiv ryttare är en framgångsrik häst
Tänkte gå in på detta med att få en häst motiverad, och att få den att känna sig positiv till sitt arbete.
Det som är dåligt med oss människor är att vi har ganska kort stubin, får lätt ganska lätta saker att bli världens jobbigaste, har prestationsångestar och måste vara bäst. Och hästmänniskor är grymma på detta! Jag själv är långt ifrån att inte röra vid dessa punkter, men jobbar hela tiden med att tänka rätt och göra rätt. Man lär sig med tiden.
Vi hästmänniskor har vår största kärlek till våra fyrbenta djur givetvis, som med hjärta av guld bär oss på sina ryggar. De låter oss sitta där, de låter oss kräva saker av dem, de är så ärliga att de låter oss utveckla och få testa saker med dem. Men detta glöms så lätt bort. Ibland är målen så stora, och funkar inte saker som det ska så uppstår ganska fort en stress hos ryttaren, och som givetvis smittar av sig på hästen. Det är nog en känsla som många har fått känna på, kanske ofta, kanske mer sällan, det vet ni bäst själva..
Jag skulle vilja pucha på och verkligen övertyga er om hur viktigt det är med en positiv häst - och en positiv häst kommer utav en positiv ryttare. Om hästen nu mot all förmodan skulle råka göra ett felsteg, skulle råka bocka för att den vill ha roligt, råka göra ett byte flera gånger fast den skall ha den förvända galoppen - var iskall. Bry dig inte om att stressa upp dig eller bli arg, och gör inte det där spörappet som så gärna kommer. Ryt inte till det där rytet som vill ut, slit inte till i hästens munn som så gärna armarna vill dra till, sparka inte in skänklarna i sidorna som man kan känna - rid istället över det, dissa det totalt, och fokusera förfullo på det som verkligen görs bra.
En häst går aldrig att lära på bestraffning, men med en positiv inställning och beröm när hästen gör något bra går man långt med.
Det är bara att känna efter själv, hur roligt är det att jobba om man bara blir nervärderad så fort man råkar göra fel, och hur motiverad blir man till att fortsätta? Inte speciellt kul va? Om man därimot får beröm och kanske en klapp på axeln för sitt jobb, kommer en positiv stämning och allt blir roligare och man får motivationen för att göra allt ännu lite bättre. Exakt samma sak skulle jag vilja påstå att det är med hästarna, de är precis lika känsliga individer som oss.
Så beröm beröm beröm, och ge inte bestraffningen. Lek och plocka fram allt positivt du kan hitta!
Ha inte heller några negativa tankar, för då blir automatiskt din ridning, och hela du i en negativ cirkel. Plocka fram allt positivt, se tillbaka på några riktigt härliga och roliga minnen, en perfekt galoppfattning som ni fått till, det där ärevarvet som betydde så enormt mycket, eller varför inte den härliga skrittturen i skogen?
Magkänslan säger så mycket, vi ryttare jobbar så enormt mycket med vårat huvud och kropp, för att inte tala om hur mycket som vi använder vårat kroppsspråk, som hästen är mästare på att läsa av!
Se till att vara en positiv ryttare, så får du en lika glad och positiv häst med motivation att göra allt för dig, ställa upp för dig och vara din bästa vän i alla lägen! ♥
Det som är dåligt med oss människor är att vi har ganska kort stubin, får lätt ganska lätta saker att bli världens jobbigaste, har prestationsångestar och måste vara bäst. Och hästmänniskor är grymma på detta! Jag själv är långt ifrån att inte röra vid dessa punkter, men jobbar hela tiden med att tänka rätt och göra rätt. Man lär sig med tiden.
Vi hästmänniskor har vår största kärlek till våra fyrbenta djur givetvis, som med hjärta av guld bär oss på sina ryggar. De låter oss sitta där, de låter oss kräva saker av dem, de är så ärliga att de låter oss utveckla och få testa saker med dem. Men detta glöms så lätt bort. Ibland är målen så stora, och funkar inte saker som det ska så uppstår ganska fort en stress hos ryttaren, och som givetvis smittar av sig på hästen. Det är nog en känsla som många har fått känna på, kanske ofta, kanske mer sällan, det vet ni bäst själva..
Jag skulle vilja pucha på och verkligen övertyga er om hur viktigt det är med en positiv häst - och en positiv häst kommer utav en positiv ryttare. Om hästen nu mot all förmodan skulle råka göra ett felsteg, skulle råka bocka för att den vill ha roligt, råka göra ett byte flera gånger fast den skall ha den förvända galoppen - var iskall. Bry dig inte om att stressa upp dig eller bli arg, och gör inte det där spörappet som så gärna kommer. Ryt inte till det där rytet som vill ut, slit inte till i hästens munn som så gärna armarna vill dra till, sparka inte in skänklarna i sidorna som man kan känna - rid istället över det, dissa det totalt, och fokusera förfullo på det som verkligen görs bra.
En häst går aldrig att lära på bestraffning, men med en positiv inställning och beröm när hästen gör något bra går man långt med.
Det är bara att känna efter själv, hur roligt är det att jobba om man bara blir nervärderad så fort man råkar göra fel, och hur motiverad blir man till att fortsätta? Inte speciellt kul va? Om man därimot får beröm och kanske en klapp på axeln för sitt jobb, kommer en positiv stämning och allt blir roligare och man får motivationen för att göra allt ännu lite bättre. Exakt samma sak skulle jag vilja påstå att det är med hästarna, de är precis lika känsliga individer som oss.
Så beröm beröm beröm, och ge inte bestraffningen. Lek och plocka fram allt positivt du kan hitta!
Ha inte heller några negativa tankar, för då blir automatiskt din ridning, och hela du i en negativ cirkel. Plocka fram allt positivt, se tillbaka på några riktigt härliga och roliga minnen, en perfekt galoppfattning som ni fått till, det där ärevarvet som betydde så enormt mycket, eller varför inte den härliga skrittturen i skogen?
Magkänslan säger så mycket, vi ryttare jobbar så enormt mycket med vårat huvud och kropp, för att inte tala om hur mycket som vi använder vårat kroppsspråk, som hästen är mästare på att läsa av!
Se till att vara en positiv ryttare, så får du en lika glad och positiv häst med motivation att göra allt för dig, ställa upp för dig och vara din bästa vän i alla lägen! ♥
Fokus rätt!
"Vad tycker ni om ryttare som enligt andras ögon(smaken är som baken iofs..)men enligt endel, är för långa för sin ponnyer men de väger inte för mycket och ponnyn har inte ont av det...Om de inte tävlar höga klasser, utan bara på lokal nivå.."
Vet du vad?
Jag tycker ingenting alls. Handlar det om andra och att det är DU som tycker och undrar - då föreslår jag att andas lugnt, tänka om och fundera på vart du egentligen vill lägga DIN energi och fokus. Inte på hur långa andra är på sina ponnyer hoppas jag? Tänk om tänk rätt, det hjälper varken dig eller personen ifråga att att spekulera i vad som är rätt och fel.
Handlar det om att andra utsatt dig för påhopp pga din längd och du nu vill veta våran åsikt så kan jag bara säga;
Känns det bra för dig? Får ni dom resultat ni är värda och borde ha? Tycker en person du verkligen litar på som kan sin sak /t.ex tränare) att det fungerar? Jamen dåså! SKIT i andra och alla deras åsikter, du gräver ner dig i deras fällor om du ska spekulera i det alla runt om dig tycker och tänker. Människor kan i många fall kasta ur sig saker med starka och jobbiga känslor döljda i bakrunden - t.ex avundsjuka, missnöje med sig själva, dålig självkänsla osv osv. Förlita dig på en kunnig tränare DU tycker om, och strunta fullständigt i resten - tills du är mogen och såpass stark att du kan skaka av dig det som inte stämmer och ta folks påhopp och åsikter med en nypa salt.
Hästsporten är FULL med människor som är snabba och vassa i käften, skinn på näsan och fokus på dig själv - oavsett situation!
Vet du vad?
Jag tycker ingenting alls. Handlar det om andra och att det är DU som tycker och undrar - då föreslår jag att andas lugnt, tänka om och fundera på vart du egentligen vill lägga DIN energi och fokus. Inte på hur långa andra är på sina ponnyer hoppas jag? Tänk om tänk rätt, det hjälper varken dig eller personen ifråga att att spekulera i vad som är rätt och fel.
Handlar det om att andra utsatt dig för påhopp pga din längd och du nu vill veta våran åsikt så kan jag bara säga;
Känns det bra för dig? Får ni dom resultat ni är värda och borde ha? Tycker en person du verkligen litar på som kan sin sak /t.ex tränare) att det fungerar? Jamen dåså! SKIT i andra och alla deras åsikter, du gräver ner dig i deras fällor om du ska spekulera i det alla runt om dig tycker och tänker. Människor kan i många fall kasta ur sig saker med starka och jobbiga känslor döljda i bakrunden - t.ex avundsjuka, missnöje med sig själva, dålig självkänsla osv osv. Förlita dig på en kunnig tränare DU tycker om, och strunta fullständigt i resten - tills du är mogen och såpass stark att du kan skaka av dig det som inte stämmer och ta folks påhopp och åsikter med en nypa salt.
Hästsporten är FULL med människor som är snabba och vassa i käften, skinn på näsan och fokus på dig själv - oavsett situation!
Svar på kommentar
"till linn: vad tycker du om ryttare som straffar sina hästar när dom stannar? brukar du straffa hästen när den stannar?"
Rolig fråga där man kan ha mycket olika åsikter tror jag!
Självklart kan jag berätta hur jag ser på saken och sedan får ni gärna komma med era åsikter och motargument.
Jag tänker ALDRIG tanken "hästen är bara dum" "hästen gör det för att jävlas" - det tankesättet kommer du ingenstans med. Du blir irriterad och arg vilket såsmåningom kommer gå ut över hästen och det ger en stressad och låg presterande häst helt enkelt. Alla grenar inom ridsport kräver (för att nå toppen) ett band med sin häst och en känsla för sin häst, tror jag.
Just för tillfället har jag ju Winnetoo som är den utav mina hästar som tävlar på högst nivå - och han stannar näst intill aldrig. Bara om vi kommer i en situation där det är farligt för honom och mig ifall han hade hoppat - det har hänt en gång på 2 år. Då låg vi ruskigt fel i en trekombination på 120cm och han lyckades ta sig över A & B hindret men C hindret gick det inte längre och han var tvungen att stanna för våran säkerhet.
Hur gjorde jag i den situationen då?
Jag lugnade ner honom, tog tid på mig (trots att det var tävling och jag visste att jag riskerade tidsfel..) klappade om honom ordentligt så han kände att jag inte var arg överhuvudtaget utan uppskattade hans kloka beslut. Sedan kom jag igen och han hoppade igenom den felfritt!
Men ni vet ju att jag ridit mycket "problem hästar" åt andra under åren med.
Ett flertal utav dem har just varit hästar som stoppat mycket på hinder och framförallt på tävling. Det första jag vill veta är att hästen är helt frisk, det vill jag alltid ha med mig i ryggen innan jag börjar jobba med en "problem häst".
Sedan utgår jag ALDRIG från att hästen ska stanna. Jag lägger upp ett bra tempo, hjälper den till en bra avstånds punkt och rider med positiv energi mot hindren. Oftast räcker det om jag ska vara ärlig. Jag hade en ponny för ett par år sedan som stannade exakt hela, hela och igen HELA tiden med sin ryttare. Ryttaren var duktig, hon störde inte ponnyn och såg ut bra avstånd - men hon trodde inte på ponnyn. Hon red aggressivt från början och förutsatte att ponnyn skulle tvärnita - vilket den gjorde. Med mig stannade den ponnyn kanske 4 gånger under ett års tid och vi tävlade en hel del. Det har inte med att jag är duktigare en tjejen som hade den eller att jag har värsta knepen - jag är bara positivt inställd till hästen jag sitter på - i alla lägen!
Jag är en person som tänker väldigt mycket vad det gäller allt. Men i ridsporten vill jag alltid veta anledningar och kör på uteslutningsmetoden.
- Varför stannade hästen?
- La jag den fel?
- Är den osäker?
- Blev den tittig?
- För dåligt tempo?
- Negativ energi eller tankar hos mig som ryttare?
Utefter vilken anledning jag får fram kan jag sedan lösa problemet. Antingen själv eller ihop med en tränare :D
Självklart finns det fall då hästen faktiskt beter sig "dumt" men dom fallen är få. Hästar vill vara tillags. Men om hästen inte vill hoppa, då är det vårat ansvar som ryttare att se till att den får göra någonting annat som den passar med och tycker är kul!
Så tycker jag i alla fall :D
Häftig bild på mig och ponnyn Gravenveld's Miranda ;)
Rolig fråga där man kan ha mycket olika åsikter tror jag!
Självklart kan jag berätta hur jag ser på saken och sedan får ni gärna komma med era åsikter och motargument.
Jag tänker ALDRIG tanken "hästen är bara dum" "hästen gör det för att jävlas" - det tankesättet kommer du ingenstans med. Du blir irriterad och arg vilket såsmåningom kommer gå ut över hästen och det ger en stressad och låg presterande häst helt enkelt. Alla grenar inom ridsport kräver (för att nå toppen) ett band med sin häst och en känsla för sin häst, tror jag.
Just för tillfället har jag ju Winnetoo som är den utav mina hästar som tävlar på högst nivå - och han stannar näst intill aldrig. Bara om vi kommer i en situation där det är farligt för honom och mig ifall han hade hoppat - det har hänt en gång på 2 år. Då låg vi ruskigt fel i en trekombination på 120cm och han lyckades ta sig över A & B hindret men C hindret gick det inte längre och han var tvungen att stanna för våran säkerhet.
Hur gjorde jag i den situationen då?
Jag lugnade ner honom, tog tid på mig (trots att det var tävling och jag visste att jag riskerade tidsfel..) klappade om honom ordentligt så han kände att jag inte var arg överhuvudtaget utan uppskattade hans kloka beslut. Sedan kom jag igen och han hoppade igenom den felfritt!
Men ni vet ju att jag ridit mycket "problem hästar" åt andra under åren med.
Ett flertal utav dem har just varit hästar som stoppat mycket på hinder och framförallt på tävling. Det första jag vill veta är att hästen är helt frisk, det vill jag alltid ha med mig i ryggen innan jag börjar jobba med en "problem häst".
Sedan utgår jag ALDRIG från att hästen ska stanna. Jag lägger upp ett bra tempo, hjälper den till en bra avstånds punkt och rider med positiv energi mot hindren. Oftast räcker det om jag ska vara ärlig. Jag hade en ponny för ett par år sedan som stannade exakt hela, hela och igen HELA tiden med sin ryttare. Ryttaren var duktig, hon störde inte ponnyn och såg ut bra avstånd - men hon trodde inte på ponnyn. Hon red aggressivt från början och förutsatte att ponnyn skulle tvärnita - vilket den gjorde. Med mig stannade den ponnyn kanske 4 gånger under ett års tid och vi tävlade en hel del. Det har inte med att jag är duktigare en tjejen som hade den eller att jag har värsta knepen - jag är bara positivt inställd till hästen jag sitter på - i alla lägen!
Jag är en person som tänker väldigt mycket vad det gäller allt. Men i ridsporten vill jag alltid veta anledningar och kör på uteslutningsmetoden.
- Varför stannade hästen?
- La jag den fel?
- Är den osäker?
- Blev den tittig?
- För dåligt tempo?
- Negativ energi eller tankar hos mig som ryttare?
Utefter vilken anledning jag får fram kan jag sedan lösa problemet. Antingen själv eller ihop med en tränare :D
Självklart finns det fall då hästen faktiskt beter sig "dumt" men dom fallen är få. Hästar vill vara tillags. Men om hästen inte vill hoppa, då är det vårat ansvar som ryttare att se till att den får göra någonting annat som den passar med och tycker är kul!
Så tycker jag i alla fall :D
Häftig bild på mig och ponnyn Gravenveld's Miranda ;)
Tänk om tänk rätt!
Får enormt mycket frågor kring min träning, vikt, tips osv hela tiden både här, på facebook och på mejlen från er - unga tjejer runt om i landet. Jag väljer istället att ta upp ämnet i ett inlägg, så kan vi diskuttera ämnet öppet istället!
"Hur mycket tränar du på en vecka? Räknar du på kalorier, asså har koll på vad du bränner och äter?"
"Hej Linn! Jag vill jättegärna gå ner i vikt. Jag läste din blogg för ett år sedan då du gick ner i vikt massa som vi läsare faktiskt kunde se genom filmer och bilder (så där har du inget att säga emot ;)) och undrar nu HUR FAN du gjorde?? Det är ju omöjligt för mig i alla fall!"
"Hej! Kan inte du tipsa om lite olika "dieter" eller nyttig mat utan för mycket socker och fett i osv? Du verkar ha bra koll på sånt"
"Tränar du för att gå ner i vikt elr? Jag tycker du är smal nu som du är tjejen!"
Nu tog jag dem senaste frågorna som finns i min PM på facebook.
Till den andra frågan;
Nej, jag har ingenting att säga emot där. Jag kan inte ljuga och ja, jag gick ner i vikt och ni såg det och det blev ett herrans liv från alla håll - vilket definitivt inte hjälpte mig när jag var i den situation jag var i då. Men skitsamma, nu är tankarna redigt omställda och jag lever inte som jag gjorde då. Men just för att det är unga tjejer som hela tiden skriver sånna här frågor och har sån enorm hets kring vikt och utseende så kan jag lika väl dela med mig (en liten del) utav egna erfarenheter.
Allt för många kopplar smalhet med lycka - "om jag bara hade haft smala lår hade allt varit mycket lättare" "om min mage bara vore platt så hade jag mått mycket bättre och haft mycket bättre självförtroende". Jag har också tänkt så och när jag erkänner det i sammanhang då jag försöker få andra att inse hur fel det är med vikt hets så brukar reaktionerna bli "Ska du säga?" - och ja! Det ska jag verkligen. Jag har varit inne i det - och det gav mig absolut ingenting positivt alls bara tvärtom. Så självklart är jag rätt person till att öppna munnen och försöka få andra att inse hur fel tänket är.
"När mina lår blir så smala att dem inte går ihop och jag kan se alla mina revben i spegeln är jag nöjd!" "Det är lugnt, jag ska bara gå ner si och så många kilon, sedan slutar jag med det här" - sure bacon.. Det här är meningar som jag använt många gånger. Och jag lyckades, jag gick ner i vikt och det syntes också för den delen. Men lyckligare utav det blev jag definitivt INTE!
Allt jag åt räknade jag ut i kalorier och all träning var till för att jag skulle kunna äta något sedan. Jag var svin trött exakt hela tiden och grinig som in i helvete ärligt talat. Jag orkade inte med någonting för allt jag la min energi på var vikt, kalorier och träning. Hästarna, skolan och allt det ROLIGA då? Nääe, det kom i andra hand hela tiden. Hästarna och ridningen var självklart en träning i sig så därför kämpade jag på där, men inte något jag längre kände var sådär riktigt roligt. Skolan var jag totalt omotiverad i och jag orkade inte fundera över betyg osv.
När jag var som smalast (och också tröttast, ledsenast, grinigast och mest omotiverad) har jag aldrig innan granskat mig själv så kritiskt. Mina lår gick inte ihop, mina revben var synliga och jag hade gått ner en massa - men jag såg mig själv fortfarande som stor alltså. Sjukt men sant!
Mer än såhär tänker jag inte gå ut öppet med, men det kom en rejäl vändpunkt tillslut som tur var. Den kom i tid och ingenting han gå på tok för långt - men vägen tillbaka är tuff och jag kan absolut inte slappna av med allt det här ännu. Det kommer följa med mig länge tror jag tyvärr.
För att återgå till Er och Era frågor nu!
Som ni nu kanske förstår skulle jag ALDRIG någonsin dela med mig av några såkallade "tips" för att rasa i vikt. Är man ohälsosamt stor så ska man ta kontakt med ett proffs (läkare, skolsyster) och så får dom hjälpa en att ta tag i det. För er andra - SLÄPP dom dumma tankarna i tid!
Du blir inte lyckligare bara för att du får mindre vader, lår eller mage - I promise. Du får bara en jäkla massa besvär och jobbiga tankar som får dig att få ännu sämre självförtroende. Vi duger precis som vi är, sluta jämföra er med andra och lär er att det är bara att acceptera sin kropp. Den sitter fast på er, det är inte så mycket att göra åt saken liksom. Bättre att må bra och ha roligt!
Det här med träning då.
En vanlig grejj unga tjejer kör med (inklusive mig för ett tag sedan) är;
"Jag tränar för att kunna äta, inte äta för att kunna träna"
Att tänka att det är onödigt att ta en fika för att man har gymmat och då var gym-passet onödigt är riktigt fel. Det är ju då man kan ta en fika utan att det gör någonting alls, och dessutom ska man äta minst lika bra och mycket som man gjort innan.
Inga mer mejl om tips och vikt till mig tack, för ni kommer ALDRIG få svar på sånt ändå.
Alla är olika - tänk på det.
Det fungerar inte så att man kan jämföra sig med varandra. Vi har olika kroppar och är helt olikt byggda. Man måste bara lära sig att acceptera att det är så. Dessutom bryr sig INGEN annan än du själv om ifall du har pinnsmala lår eller inte - who fucking cares?
Kom igen nu tjejer! Lite skinn på näsan och bryt på det förjävliga media idealet som sätter sån enorm press på många - vi är inga plastikopererade hollywood tjejer och tack och lov för det!
Jag kommer aldrig få pinnsmala lår, jag kommer aldrig bli perfekt i mina ögon. Men å andra sidan så tänker jag inte lägga ner en sekunds energi åt det igen - never! Nu har jag gjort mitt val, jag tänker fokusera på annat och HA ROLIGT i mitt liv istället :D
Kom med åsikter, tankar, frågor och egna erfarenheter - det uppskattas det vet ni!
Nu kör vi en riktig snackis här ikväll om det här ämnet!
"Hur mycket tränar du på en vecka? Räknar du på kalorier, asså har koll på vad du bränner och äter?"
"Hej Linn! Jag vill jättegärna gå ner i vikt. Jag läste din blogg för ett år sedan då du gick ner i vikt massa som vi läsare faktiskt kunde se genom filmer och bilder (så där har du inget att säga emot ;)) och undrar nu HUR FAN du gjorde?? Det är ju omöjligt för mig i alla fall!"
"Hej! Kan inte du tipsa om lite olika "dieter" eller nyttig mat utan för mycket socker och fett i osv? Du verkar ha bra koll på sånt"
"Tränar du för att gå ner i vikt elr? Jag tycker du är smal nu som du är tjejen!"
Nu tog jag dem senaste frågorna som finns i min PM på facebook.
Till den andra frågan;
Nej, jag har ingenting att säga emot där. Jag kan inte ljuga och ja, jag gick ner i vikt och ni såg det och det blev ett herrans liv från alla håll - vilket definitivt inte hjälpte mig när jag var i den situation jag var i då. Men skitsamma, nu är tankarna redigt omställda och jag lever inte som jag gjorde då. Men just för att det är unga tjejer som hela tiden skriver sånna här frågor och har sån enorm hets kring vikt och utseende så kan jag lika väl dela med mig (en liten del) utav egna erfarenheter.
Allt för många kopplar smalhet med lycka - "om jag bara hade haft smala lår hade allt varit mycket lättare" "om min mage bara vore platt så hade jag mått mycket bättre och haft mycket bättre självförtroende". Jag har också tänkt så och när jag erkänner det i sammanhang då jag försöker få andra att inse hur fel det är med vikt hets så brukar reaktionerna bli "Ska du säga?" - och ja! Det ska jag verkligen. Jag har varit inne i det - och det gav mig absolut ingenting positivt alls bara tvärtom. Så självklart är jag rätt person till att öppna munnen och försöka få andra att inse hur fel tänket är.
"När mina lår blir så smala att dem inte går ihop och jag kan se alla mina revben i spegeln är jag nöjd!" "Det är lugnt, jag ska bara gå ner si och så många kilon, sedan slutar jag med det här" - sure bacon.. Det här är meningar som jag använt många gånger. Och jag lyckades, jag gick ner i vikt och det syntes också för den delen. Men lyckligare utav det blev jag definitivt INTE!
Allt jag åt räknade jag ut i kalorier och all träning var till för att jag skulle kunna äta något sedan. Jag var svin trött exakt hela tiden och grinig som in i helvete ärligt talat. Jag orkade inte med någonting för allt jag la min energi på var vikt, kalorier och träning. Hästarna, skolan och allt det ROLIGA då? Nääe, det kom i andra hand hela tiden. Hästarna och ridningen var självklart en träning i sig så därför kämpade jag på där, men inte något jag längre kände var sådär riktigt roligt. Skolan var jag totalt omotiverad i och jag orkade inte fundera över betyg osv.
När jag var som smalast (och också tröttast, ledsenast, grinigast och mest omotiverad) har jag aldrig innan granskat mig själv så kritiskt. Mina lår gick inte ihop, mina revben var synliga och jag hade gått ner en massa - men jag såg mig själv fortfarande som stor alltså. Sjukt men sant!
Mer än såhär tänker jag inte gå ut öppet med, men det kom en rejäl vändpunkt tillslut som tur var. Den kom i tid och ingenting han gå på tok för långt - men vägen tillbaka är tuff och jag kan absolut inte slappna av med allt det här ännu. Det kommer följa med mig länge tror jag tyvärr.
För att återgå till Er och Era frågor nu!
Som ni nu kanske förstår skulle jag ALDRIG någonsin dela med mig av några såkallade "tips" för att rasa i vikt. Är man ohälsosamt stor så ska man ta kontakt med ett proffs (läkare, skolsyster) och så får dom hjälpa en att ta tag i det. För er andra - SLÄPP dom dumma tankarna i tid!
Du blir inte lyckligare bara för att du får mindre vader, lår eller mage - I promise. Du får bara en jäkla massa besvär och jobbiga tankar som får dig att få ännu sämre självförtroende. Vi duger precis som vi är, sluta jämföra er med andra och lär er att det är bara att acceptera sin kropp. Den sitter fast på er, det är inte så mycket att göra åt saken liksom. Bättre att må bra och ha roligt!
Det här med träning då.
En vanlig grejj unga tjejer kör med (inklusive mig för ett tag sedan) är;
"Jag tränar för att kunna äta, inte äta för att kunna träna"
Att tänka att det är onödigt att ta en fika för att man har gymmat och då var gym-passet onödigt är riktigt fel. Det är ju då man kan ta en fika utan att det gör någonting alls, och dessutom ska man äta minst lika bra och mycket som man gjort innan.
Inga mer mejl om tips och vikt till mig tack, för ni kommer ALDRIG få svar på sånt ändå.
Alla är olika - tänk på det.
Det fungerar inte så att man kan jämföra sig med varandra. Vi har olika kroppar och är helt olikt byggda. Man måste bara lära sig att acceptera att det är så. Dessutom bryr sig INGEN annan än du själv om ifall du har pinnsmala lår eller inte - who fucking cares?
Kom igen nu tjejer! Lite skinn på näsan och bryt på det förjävliga media idealet som sätter sån enorm press på många - vi är inga plastikopererade hollywood tjejer och tack och lov för det!
Jag kommer aldrig få pinnsmala lår, jag kommer aldrig bli perfekt i mina ögon. Men å andra sidan så tänker jag inte lägga ner en sekunds energi åt det igen - never! Nu har jag gjort mitt val, jag tänker fokusera på annat och HA ROLIGT i mitt liv istället :D
Kom med åsikter, tankar, frågor och egna erfarenheter - det uppskattas det vet ni!
Nu kör vi en riktig snackis här ikväll om det här ämnet!
Hästens självförtroende
Mycket snack från min sida om mentalt och självförtroende hos oss ryttare, eller hur? Men något jag aldrig tagit upp är hästens självförtroende - för det är en EXTRTEMT viktig bit!
Hästar föds med flockbeteende, instinkter OCH självförtroende.
Ingen häst föds med att stå själv i ett hörn och vara rädd för att hoppa över en stock om något annat djur i vildmarken hade attackerat, right? Dock är vissa ryttare riktigt bra på att ta bort glädjen och självförtroendet hos hästen. Självklart är alla hästar olika, vissa går inte att knäcka medans andra kan vara väldigt osäkra i sig själva. Men jag tror ni hajjar vad jag menar ändå!
Jag ska beskriva vad ryttare som jag ser upp till och har som förebilder har för något speciellt som jag gillar;
Inte handlar det om att dom har stilla skänklar, lodrät sits eller perfekt hållda händer. Utan dom har hästar som har glimten i ögat, älskar det dom gör och VILL göra sitt jobb på bästa sätt! Dom sitter på hästar fyllda med självförtroende och glädje. Ingen ryttare skapar från ingenstans ett självförtroende hos en häst, men man kan förstärka hästens självförtroende - men man kan också förstöra det.
Ryttare som kan klarar av att balansera på den där hårfina gränsen mellan lydig och glad häst fylld med självförtroende och vilja - dem beundrar jag starkt!
Sånna ryttare vill jag lära mig utav och ha runt mig.
Winnetoo är en ponny som älskar sig själv, han är skarp i skallen och verkligen ingen häst som man lätt får psykiskt ur balans. Men ändå lättstressad och har höga prestationskrav - som gäller att hålla på en lagom nivå. När han inte förstår mig blir han stressad och hetsar upp sig - då är det mitt ansvar som hans ryttare att känna av och se det ur hans perspektiv vad som är bäst för honom. Då känner jag av att det är dags att ge honom långa tyglar ett varv, klappa om honom så han förstår att jag inte är arg och vill honom väl. Sedan utföra övningen tydligt och lugnt igen. Visst tog tar det lite extra tid - men hade jag blivit arg då hade jag aldrig fått igenom övningen plus att han skulle tappa en massa förtroende för mig.
Hade en häst som Winnetoo dagligen blivit utsatt för aggressiv ridning eller oklara uppgifter och stress - kan jag LOVA att han hade slutat hoppa, slutat vilja och tappa bort sig själv totalt.
Vi som ryttare har ett ansvar enligt mig. VAD gör dom ryttare vars hästar hoppar med glädje på varje tävling? Vad gör INTE dom ryttare vars hästar inte vill och verkar osäkra?
Jag tror man kommer långt på att fokusera och granska just sånt här.
Så kom igen nu!
Häng med och kommentera och diskuttera det här med mig nu. Jag är inget proffs och vill jättegärna se era tips och tankar kring det här. Svara varandra och kom med egna åsikter - frågor som ställs till mig kan jag ta upp i ett inlägg sedan om ni vill? Så kör vi lite "egoboost-snack för hästen" idag?:D
Hästar föds med flockbeteende, instinkter OCH självförtroende.
Ingen häst föds med att stå själv i ett hörn och vara rädd för att hoppa över en stock om något annat djur i vildmarken hade attackerat, right? Dock är vissa ryttare riktigt bra på att ta bort glädjen och självförtroendet hos hästen. Självklart är alla hästar olika, vissa går inte att knäcka medans andra kan vara väldigt osäkra i sig själva. Men jag tror ni hajjar vad jag menar ändå!
Jag ska beskriva vad ryttare som jag ser upp till och har som förebilder har för något speciellt som jag gillar;
Inte handlar det om att dom har stilla skänklar, lodrät sits eller perfekt hållda händer. Utan dom har hästar som har glimten i ögat, älskar det dom gör och VILL göra sitt jobb på bästa sätt! Dom sitter på hästar fyllda med självförtroende och glädje. Ingen ryttare skapar från ingenstans ett självförtroende hos en häst, men man kan förstärka hästens självförtroende - men man kan också förstöra det.
Ryttare som kan klarar av att balansera på den där hårfina gränsen mellan lydig och glad häst fylld med självförtroende och vilja - dem beundrar jag starkt!
Sånna ryttare vill jag lära mig utav och ha runt mig.
Winnetoo är en ponny som älskar sig själv, han är skarp i skallen och verkligen ingen häst som man lätt får psykiskt ur balans. Men ändå lättstressad och har höga prestationskrav - som gäller att hålla på en lagom nivå. När han inte förstår mig blir han stressad och hetsar upp sig - då är det mitt ansvar som hans ryttare att känna av och se det ur hans perspektiv vad som är bäst för honom. Då känner jag av att det är dags att ge honom långa tyglar ett varv, klappa om honom så han förstår att jag inte är arg och vill honom väl. Sedan utföra övningen tydligt och lugnt igen. Visst tog tar det lite extra tid - men hade jag blivit arg då hade jag aldrig fått igenom övningen plus att han skulle tappa en massa förtroende för mig.
Hade en häst som Winnetoo dagligen blivit utsatt för aggressiv ridning eller oklara uppgifter och stress - kan jag LOVA att han hade slutat hoppa, slutat vilja och tappa bort sig själv totalt.
Vi som ryttare har ett ansvar enligt mig. VAD gör dom ryttare vars hästar hoppar med glädje på varje tävling? Vad gör INTE dom ryttare vars hästar inte vill och verkar osäkra?
Jag tror man kommer långt på att fokusera och granska just sånt här.
Så kom igen nu!
Häng med och kommentera och diskuttera det här med mig nu. Jag är inget proffs och vill jättegärna se era tips och tankar kring det här. Svara varandra och kom med egna åsikter - frågor som ställs till mig kan jag ta upp i ett inlägg sedan om ni vill? Så kör vi lite "egoboost-snack för hästen" idag?:D
Tjejer tjejer tjejer..
Pratade förut med några tjejer på msn och dom frågade lite hur jag gjorde för att kunna skaka av mig allt så enkelt - dom syftade på elaka kommentarer.
En riktigt typisk tjejig kommentar ramlade in under ett inlägg idag t.ex. Hon menar på att vi är både fula, tjocka och inte heller har vi snygga ben kan man tolka det som, jag har här två val - ta åt mig och grubbla över den här tjejens bitchiga påhopp eller skaka av mig det, lee åt det och se anledning och den riktiga baktanken i det hela. Det valet är inte svårt, desto svårare är det att lyckas välja det sista alternativet! Men det är sånt man nog måste lära sig för att klara sig i bloggvärlden och även i "the real world" så att säga ;)
Nu hade jag inte hunnit läsa den här kommentaren alls innan mamma sa "trevlig kommentar du fick under inlägget om Sofias modellcasting Linn, haha!" Så jag var ju beredd och nyfiken när jag gick in och läste.
Kommentaren är SÅ tjejig så det finns inte, här visar det hur många tjejer uppför sig väldigt konkret.
Men då tänker jag såhär istället;
Visst, tjejen kanske tycker att jag är ful och tjock - älskar min familj, mina vänner och mina hästar mig mindre även om jag vore ful och tjock? Svaret är självklart nej. Visst om tjejen tycker så, men då kan jag fundera på VARFÖR hon lägger sin tid på att klicka in på min och Sofias blogg, klicka sig in på kommentarsfältet och sedan skriva en elak kommentar och sedan vänta medans hennes dator skickar iväg den - för att vi sedan ska läsa den. Hade hon varit helt nöjd med sig själv, varit trygg i den hon var och mått helt och hållet bra - hade hon då lagt ner sin energi på att medvetet såra andra människor tror ni? Det tror faktiskt inte jag!
Jag tycker att ni som lägger eran energi och tid på att skriva sånna här kommentarer borde tänka igenom det ni just skriver till en annan människa i syfte att såra, kränka eller trycka ner dem. För du, tjejen som just syftade på att jag var tjock - visste du att jag mådde jättedåligt för ett år sedan och gick ner i vikt? Slutade äta? Hade du valt att trycka på knappen "skicka" om du visste det..? Jag hoppas för din skull inte det!
Det är det jag menar, tänk er för en gång extra. Ni känner inte oss som sitter här bakom skärmarna, ni vet inte hur vi tacklar saker eller vad som får oss att ta åt oss och må dåligt. Vi kan verka hur kaxiga som helst och självsäkra - men kanske inte att fallet alltid är så? Tänk igenom era val.
Självklart får du tycka att jag är ful, absolut (:
Dock tycker jag för din egen skull - att du ska lägga din energi på annat som handlar om dig själv och ditt liv istället! För du är säkert jättesöt, och då är det tråkigt om du lägger din tid på att skriva att jag är ful och tjock och har korta ben - eller hur?
Sånna här inlägg behöver alla läsa ibland, det peppar vissa och ger vissa en tankeställare!
*Personer tacklar inte alltid allt som vi tror, man kan aldrig läsa av en annan människa till 110% - kom ihåg det!*
..För hur ful jag än vore, hur tjock jag än vore eller hur korta ben jag än hade haft - vet jag alltid att dom närmsta alltid står kvar. Det betyder mer en anonyma bloggläsare - I'm so sorry but that's it ;)
En riktigt typisk tjejig kommentar ramlade in under ett inlägg idag t.ex. Hon menar på att vi är både fula, tjocka och inte heller har vi snygga ben kan man tolka det som, jag har här två val - ta åt mig och grubbla över den här tjejens bitchiga påhopp eller skaka av mig det, lee åt det och se anledning och den riktiga baktanken i det hela. Det valet är inte svårt, desto svårare är det att lyckas välja det sista alternativet! Men det är sånt man nog måste lära sig för att klara sig i bloggvärlden och även i "the real world" så att säga ;)
Nu hade jag inte hunnit läsa den här kommentaren alls innan mamma sa "trevlig kommentar du fick under inlägget om Sofias modellcasting Linn, haha!" Så jag var ju beredd och nyfiken när jag gick in och läste.
Kommentaren är SÅ tjejig så det finns inte, här visar det hur många tjejer uppför sig väldigt konkret.
Men då tänker jag såhär istället;
Visst, tjejen kanske tycker att jag är ful och tjock - älskar min familj, mina vänner och mina hästar mig mindre även om jag vore ful och tjock? Svaret är självklart nej. Visst om tjejen tycker så, men då kan jag fundera på VARFÖR hon lägger sin tid på att klicka in på min och Sofias blogg, klicka sig in på kommentarsfältet och sedan skriva en elak kommentar och sedan vänta medans hennes dator skickar iväg den - för att vi sedan ska läsa den. Hade hon varit helt nöjd med sig själv, varit trygg i den hon var och mått helt och hållet bra - hade hon då lagt ner sin energi på att medvetet såra andra människor tror ni? Det tror faktiskt inte jag!
Jag tycker att ni som lägger eran energi och tid på att skriva sånna här kommentarer borde tänka igenom det ni just skriver till en annan människa i syfte att såra, kränka eller trycka ner dem. För du, tjejen som just syftade på att jag var tjock - visste du att jag mådde jättedåligt för ett år sedan och gick ner i vikt? Slutade äta? Hade du valt att trycka på knappen "skicka" om du visste det..? Jag hoppas för din skull inte det!
Det är det jag menar, tänk er för en gång extra. Ni känner inte oss som sitter här bakom skärmarna, ni vet inte hur vi tacklar saker eller vad som får oss att ta åt oss och må dåligt. Vi kan verka hur kaxiga som helst och självsäkra - men kanske inte att fallet alltid är så? Tänk igenom era val.
Självklart får du tycka att jag är ful, absolut (:
Dock tycker jag för din egen skull - att du ska lägga din energi på annat som handlar om dig själv och ditt liv istället! För du är säkert jättesöt, och då är det tråkigt om du lägger din tid på att skriva att jag är ful och tjock och har korta ben - eller hur?
Sånna här inlägg behöver alla läsa ibland, det peppar vissa och ger vissa en tankeställare!
*Personer tacklar inte alltid allt som vi tror, man kan aldrig läsa av en annan människa till 110% - kom ihåg det!*
..För hur ful jag än vore, hur tjock jag än vore eller hur korta ben jag än hade haft - vet jag alltid att dom närmsta alltid står kvar. Det betyder mer en anonyma bloggläsare - I'm so sorry but that's it ;)
