TeamSL

Det här är ett inlägg som alla borde läsa tycker jag, och som man säkert kan diskuttera en hel del kring.

För att bli en riktigt bra ryttare, som hela tiden kan komma med nya bra resultat och alltid ha en fräsch och välmående ponny med sig så är det verkligen inte bara pengarna och hur fin och dyr ponny man har som spelar roll. Det är väldigt många olika saker en sådan ryttare har, framförallt en grym känsla.
Och för att gå djupare in på det här med känsla nu då -

Våga respektera din ponny, precis för den den är.

Jag vet att jag blandat in det här ämnet lite förut, men idag går jag djupare in på det och skriver mer utifrån mina åsikter och mitt tänk.

JAG som ryttare tror att det är väldigt viktigt att kunna sitta upp på en ponny med ett öppet tänk och kunna ställa om sig beroende på ponnyn. Inte gå in med tänket "Det här SKA utföras och såhär rider JAG".

Jag har fått lära mig det den hårda vägen på Winnie, innan honom red jag och hade mycket heta ponnyer - som jag passar som bäst med. Det är bara så, jag är en ryttare som känner mig fullkomligt hemma och trygg på vrålstissiga, heta och nervösa hästar med nerverna på utsidan.
Winnie var defenitivt inte den slags hästen jag skulle perfekt passa ihop med, och det kan jag lova att jag fått känna på.

Det har varit tårar och motgångar titt som tätt första halvåret - året. Jag var totalt förstörd och försökte verkligen få det att kännas som att rida Miranda, jag red som på en het häst. Jag försökte få Winnie till den hästen jag ville ha, omedvetet iofs. Men ändå, det blir så. Jag visste hur jag ville att det skulle kännas och då såg jag fyrkantigt och ville bara få det så.

Tills en dag när min tränare bara sa till mig:
"Ska du ha den här ponnyn får du sluta jämföra honom med Miranda. Han är inte Miranda och han är inte hästen som du kanske är född till att passa ihop med. Men antingen så biter du ihop och lär DIG rida honom eller så är det dags att byta ponny"

Det fick mig att vakna upp ordentligt. Det är inte Winnie det är fel på, han är bara inte den jag önskat kanske. Inte den jag helst av allt hade velat ha, inte den det funkar som allra bäst med. Men nu jävlar skulle jag ge den här superfina ponnyn en ÄRLIG chans och JAG skulle lära mig rida honom.

Det var blod, svett och tårar fortsatt.
Men jag var öppen mot Winnetoo och lärde känna honom för den han var och inte för den jag ville att han skulle vara.

Nu står vi här idag, samspelta som tusan och känner varandra innan och utan.
Han gör ALLT för mig och jag gör ALLT för honom.
Jag behöver bara använda småsmå hjälper och för det mesta bara kroppsspråk och rösten, så lyder han mig som en hund. Letar efter nya utmaningar och söker nya uppgifter.

Jag har minst sagt lärt mig utav det här som ryttare, nu när jag sitter upp på en ny häst är jag alltid öppen inför hur hästen är. Jag har alltid krav och mål med min ridning, men dom sätter jag och hästen tillsammans för att sedan kunna sträva mot dom tillsammans i ett bra sammarbete.

För att beskriva ett ekipage jag beundrar när dom kommer in på banan så skulle jag beskriva det såhär -
Så små hjälper som möjligt. Låta hästen vara och jobba tillsammans utan att störa eller överge.
En mjuk och samspelt runda.

Det värsta som finns att se på är ryttare som tar tillbaka sina hästar som fan mellan varje hinder, lägger dom tvärnära inpå hindren eller skjuter av dom. Det är inte att respektera sin häst och jobba harmoniskt tillsammans enligt mig..



Vad tycker ni om det här?
Kom gärna med era åsikter och tankar kring detta ämnet =)