Tänk om tänk rätt!
"Hur mycket tränar du på en vecka? Räknar du på kalorier, asså har koll på vad du bränner och äter?"
"Hej Linn! Jag vill jättegärna gå ner i vikt. Jag läste din blogg för ett år sedan då du gick ner i vikt massa som vi läsare faktiskt kunde se genom filmer och bilder (så där har du inget att säga emot ;)) och undrar nu HUR FAN du gjorde?? Det är ju omöjligt för mig i alla fall!"
"Hej! Kan inte du tipsa om lite olika "dieter" eller nyttig mat utan för mycket socker och fett i osv? Du verkar ha bra koll på sånt"
"Tränar du för att gå ner i vikt elr? Jag tycker du är smal nu som du är tjejen!"
Nu tog jag dem senaste frågorna som finns i min PM på facebook.
Till den andra frågan;
Nej, jag har ingenting att säga emot där. Jag kan inte ljuga och ja, jag gick ner i vikt och ni såg det och det blev ett herrans liv från alla håll - vilket definitivt inte hjälpte mig när jag var i den situation jag var i då. Men skitsamma, nu är tankarna redigt omställda och jag lever inte som jag gjorde då. Men just för att det är unga tjejer som hela tiden skriver sånna här frågor och har sån enorm hets kring vikt och utseende så kan jag lika väl dela med mig (en liten del) utav egna erfarenheter.
Allt för många kopplar smalhet med lycka - "om jag bara hade haft smala lår hade allt varit mycket lättare" "om min mage bara vore platt så hade jag mått mycket bättre och haft mycket bättre självförtroende". Jag har också tänkt så och när jag erkänner det i sammanhang då jag försöker få andra att inse hur fel det är med vikt hets så brukar reaktionerna bli "Ska du säga?" - och ja! Det ska jag verkligen. Jag har varit inne i det - och det gav mig absolut ingenting positivt alls bara tvärtom. Så självklart är jag rätt person till att öppna munnen och försöka få andra att inse hur fel tänket är.
"När mina lår blir så smala att dem inte går ihop och jag kan se alla mina revben i spegeln är jag nöjd!" "Det är lugnt, jag ska bara gå ner si och så många kilon, sedan slutar jag med det här" - sure bacon.. Det här är meningar som jag använt många gånger. Och jag lyckades, jag gick ner i vikt och det syntes också för den delen. Men lyckligare utav det blev jag definitivt INTE!
Allt jag åt räknade jag ut i kalorier och all träning var till för att jag skulle kunna äta något sedan. Jag var svin trött exakt hela tiden och grinig som in i helvete ärligt talat. Jag orkade inte med någonting för allt jag la min energi på var vikt, kalorier och träning. Hästarna, skolan och allt det ROLIGA då? Nääe, det kom i andra hand hela tiden. Hästarna och ridningen var självklart en träning i sig så därför kämpade jag på där, men inte något jag längre kände var sådär riktigt roligt. Skolan var jag totalt omotiverad i och jag orkade inte fundera över betyg osv.
När jag var som smalast (och också tröttast, ledsenast, grinigast och mest omotiverad) har jag aldrig innan granskat mig själv så kritiskt. Mina lår gick inte ihop, mina revben var synliga och jag hade gått ner en massa - men jag såg mig själv fortfarande som stor alltså. Sjukt men sant!
Mer än såhär tänker jag inte gå ut öppet med, men det kom en rejäl vändpunkt tillslut som tur var. Den kom i tid och ingenting han gå på tok för långt - men vägen tillbaka är tuff och jag kan absolut inte slappna av med allt det här ännu. Det kommer följa med mig länge tror jag tyvärr.
För att återgå till Er och Era frågor nu!
Som ni nu kanske förstår skulle jag ALDRIG någonsin dela med mig av några såkallade "tips" för att rasa i vikt. Är man ohälsosamt stor så ska man ta kontakt med ett proffs (läkare, skolsyster) och så får dom hjälpa en att ta tag i det. För er andra - SLÄPP dom dumma tankarna i tid!
Du blir inte lyckligare bara för att du får mindre vader, lår eller mage - I promise. Du får bara en jäkla massa besvär och jobbiga tankar som får dig att få ännu sämre självförtroende. Vi duger precis som vi är, sluta jämföra er med andra och lär er att det är bara att acceptera sin kropp. Den sitter fast på er, det är inte så mycket att göra åt saken liksom. Bättre att må bra och ha roligt!
Det här med träning då.
En vanlig grejj unga tjejer kör med (inklusive mig för ett tag sedan) är;
"Jag tränar för att kunna äta, inte äta för att kunna träna"
Att tänka att det är onödigt att ta en fika för att man har gymmat och då var gym-passet onödigt är riktigt fel. Det är ju då man kan ta en fika utan att det gör någonting alls, och dessutom ska man äta minst lika bra och mycket som man gjort innan.
Inga mer mejl om tips och vikt till mig tack, för ni kommer ALDRIG få svar på sånt ändå.
Alla är olika - tänk på det.
Det fungerar inte så att man kan jämföra sig med varandra. Vi har olika kroppar och är helt olikt byggda. Man måste bara lära sig att acceptera att det är så. Dessutom bryr sig INGEN annan än du själv om ifall du har pinnsmala lår eller inte - who fucking cares?
Kom igen nu tjejer! Lite skinn på näsan och bryt på det förjävliga media idealet som sätter sån enorm press på många - vi är inga plastikopererade hollywood tjejer och tack och lov för det!
Jag kommer aldrig få pinnsmala lår, jag kommer aldrig bli perfekt i mina ögon. Men å andra sidan så tänker jag inte lägga ner en sekunds energi åt det igen - never! Nu har jag gjort mitt val, jag tänker fokusera på annat och HA ROLIGT i mitt liv istället :D
Kom med åsikter, tankar, frågor och egna erfarenheter - det uppskattas det vet ni!
Nu kör vi en riktig snackis här ikväll om det här ämnet!
Bra inlägg!
Ja det är verkligen ett känsligt ämne det där med vikten! Jag har själv lite problem med sådant, fixeringar, träning, mat mm, även fast jag inte är ett dugg tjock (fast det man tänker ju aldrig så egentligen).. Det är sjuk vad mycket tid av sin dag man lägger ned på det där! Är ju hur dumt som helst egentligen, hade det varit lätt att lägga allt på hyllan och tycka om sig själv för den man är så hade allt varit mycket bättre!
Jag skulle bara vilja att alla mina tankar kring vikt mm bara försvann och aldrig mer kom tillbaka, har hittat anteckningar från när jag var typ 11 år (!) om hur mycket jag vägde, hur lite jag skulle äta och träna mm! Det är ju hemskt egentligen!
Alla (i synnerhet tjejer) skulle behöva få mer stöd och hjälp just kring ämnet, det är en jobbig börda att bära själv! Alla ÄR vackra och fina som dom är!
Kram till dig Linn, tack för din och Sofias underbara blogg också!♥
/Ebba M
Det är säkert sant som du säger! Man kanske tänker att det blir bättre om man blir smalare men förmodligen vill man bara bli ännu smalare när man har nått sin "målvikt". Själv är jag överviktig och har alltid haft den drömmen att kunna gå in i en affär och kunna köpa vad jag vill.. Inte gå på "tjockisavdelning" och bara ha på sig "tantkläder" hela tiden och ändå så är inte jag SÅ tjock. Vi lever i en sån värld där ätstörningar finns bakom varje hörn och det tycker jag är hemskt, man ska kunna trivas som man är men JAG gör inte det. Man får dåligt självförtroende och mår allmänt kasst.. Om man dessutom är hästmänniska och vill rida så är det ett - att vara knubbig/tjock då hästarna kan ta skada av det och det är mestadels därför jag vill gå ner i vikt..
Jag har gått ner en massa i vikt förut men gick upp igen och det är det värsta jag gjort, jag mådde inte bra även om jag hade gått ner 18 kg men jag mådde bättre. Jag gick totalt ner 2 strl på kläder och hade mycket lättare att slappna av bland andra människor. Nu när jag gått upp i vikt igen så tänker jag bara "Varför tyckte jag att jag var tjock då för" och jag tror också att det kommer att kännas annorlunda för mig om jag går ner en andra gång, kommer nog kunna acceptera mig själv bättre då - om du förstår vad jag menar
Om man har varit smalare och går tillbaka till sitt forna jag så ser man saker annorlunda, det kan jag lova. Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde när jag var 18 kg lättare än vad jag är nu även om jag hade mer att gå ner då. Jag är arg på mig själv ibland eftersom jag lät mig själv gå upp i vikt igen men ska snart börja gå ner igen:) Jag vet att jag kan men jag tänker inte göra en "snabbdiet". Det räcker om jag går ner kanske 1 kg i veckan om inte mindre, man måste tänka hälsosamt:)
Jättebra skrivet Linn, moget om man får säga det haha! ;)Har själv haft en ätstörning, det hann dock inte gå så långt, ett halvår varade den aktivt ungefär. Men själva tänket är svårt att släppa, och det var inte förrän kanske.. 3-4 år senare den började släppa helt. Nu utgör den inget som helst problem och jag är helt "normal", vilket jag är oerhört tacksam över!! Ätstörningar är riktiga fällor för dem som drabbas, de "luras" (som det du skrev om att "bara lite till så mår jag bra") och är riktigt svåra att ta sig ur. Jag blev dessutom väldigt glad av att märka nu på den här bloggen att du verkar ha kommit över det mesta av problemet och mår mycket bättre, var lite orolig där ett tag. Bra jobbat, och tack för ett bra och väldigt aktuellt inlägg! :)
Jätte bra skrivet håller med! Jag tänkte så med att om jag blev smal då skulle allt bli perfekt och till slut kunde jag inte börja äta tog jätte lång tid innan jag kunde äta igen utan att må illa :)
Man ska fokusera på det roliga det håller jag med om :D
Jag har många dagar gjort så att jag helt enkelt sluta äta, för att jag tyckte att min mage blev putig, Jag ville ha den pinnsmal, så jag slutade helt enkelt äta. Jag fick alla symtom som du skrev ovanför, blev trött och deprimerad mm.
Nu har jag insett, jag kommer aldrig bli perfekt. Det spelar ingen roll, jag trivs med min kropp, äter och mår bra :)
Tänker så precis varje dag. av anledningen att jag tycker jag väger för mycket för min ponny, vill inte hoppa så högt som jag vill för jag är rädd att han inte klarar det (vilket han egentligen gör liksom..) men när jag väl sitter där tycker jag iprincip synd om honom. så illa är det :/ är normalviktig men vill gå ner, hatar det!
Du är verkligen min förebild Linn.
jag älskar dig!
helt ärligt nästan, du är.. ah, inga ord.
Fint och moget skrivet!
Så länge jag kan minnas har jag inte tyckt om min kropp och velat gå ner i vikt, men när jag nu kollar tillbaka på bilder så var jag hur smal som helst. Det jag vill säga är att det mest sitter i huvudet, man jämför sig med andra osv.
Jag tycker att det är bra att det finns förebilder som dig Linn, för alla unga tjejer där ute!
Och du är oootroligt vacker!
Riktigt bra skrivet! Jag själv har aldrig haft problem med dessa som tur är! Jag känner att jag trivs i mig själv, och jag gymmar inte för att gå ner i vikt utan för att bygga muskler och få kondition! Jag har märkt att om jag inte gör det så får jag svårt att sova -men jag är trött hela tiden, jag orkar inte fokusera på
skolan och jag äter bara "skräp" .
Men jag har aldrig haft problem med vikten :) dock så kan jag i princip sitta och tvinga i mat i mina kompisar när dom säger "nej jag kan inte äta så mycket, jag är tjock" o blablabla!
Men till alla er som säger såhär -fortsätt jobba o ni är perfekta precis som ni är! Man mår bra när man har ett lagom självförtroende och man trivs i sig själv!
Tack Linn och Sofia för en underbar blogg o för att ni är så bra förebilder för unga tjejer!
riktigt bra skrivit!
Har alltid tänkt att jag skulle bli mycket lyckligare om jag blev smalare men efter att ha läst vad du skrev tror jag nästan att jag inte skulle bli det.
Har haft sån ångest över min kropp och allt, men måste säga att jag tänkte om litegrann iallafall.
brabrabra är du linn!
Du är stor för att vara så liten Linn - tolka rätt!
Det jag vill säga är att du är väldigt förståndig och klok för din ålder, och det ska du vara stolt över.
Akta dig för att bli för förståndig bara, ibland behöver man vara ung och vårdslös också ;)
Åh, det här med vikt har förföljt mig sen barnsben, jättejobbigt faktiskt. När jag var runt 12 år började jag äta jättelite, fick oroliga blickar på mig hela tiden men trots det tyckte jag att jag inte var smal. På ridskolan jag red då var jag jätteorolig för vad jag skulle väga (invägning varje termin vilket visar vilka ponnyer man kan rida, dock är det bokstäver och inte exakta siffror) för om jag ex. vägde D skulle jag inte få rida ponnyn som klarade av C osv. Och jag strävade alltid efter att väga så lite som möjligt så jag kunde rida de mindre ponnyerna. Men när jag skaffade egen häst tror jag att jag kom ifrån det där, jag blev nöjdare med mig själv och åt mig mätt, struntade inte i att jag var hungrig utan börjde må bra helt enkelt.
Dock kan tankar nu komma tillbaka att magen faktiskt ser bättre ut när den går rakt ner och är platt istället för putar ut. Tycker illa om utseendet på min mage och säger till mig själv att "nu ska jag inte äta mer godis, nu ska jag börja träna, inga mer sötsaker" osv osv. Men jag gör ändå ingenting åt det, vilket är lite frustrerande (är ingen träningsmänniska haha). Så tror att jag trivs med mig själv, men vågar inte erkänna det för folk eftersom mina vänner och folk runt omkring mig är smala som stickor och inte har det problemet med lite putigare mage som jag har..
Oj vilken osammanhängande kommentar det blev nu.. ursäkta!
Sjukt bra skrivet! Du verkar så himla klok för din ålder!
Verkligen ett superbra inlägg!
Vet inte riktigt vad jag mer kan säga... Alla kommer väl in i en period då vikt och utseende känns väldigt viktigt, och de allra flesta kommer ur den också.
Jag har också varit inne i en sån period och kan ärligt säga att jag nog inte är helt ur den än, dock är inte mitt problem att jag vill bli pinnsmal osv, utan att jag vill få tillbaka samma kondis och styrka som jag hade innan :)
Det ar alltid något man ska må dåligt över, jag är lång, 179 cm och väger ganska normalt om man jämför med längden. Jag är relativt smal. Men hur många gånger står man inte i spegeln och drar in magen, önskar att den skulle bli plattare, framförallt "fastare" och mer vältränad och nästan alla gånger mår jag dåligt av det. Men gör jag något åt det? Nej. Jag bara står där och mår dåligt. Flera gånger försöker jag säga till mig själv att jag får ge mig, jag är smal, äter bra och mår bra, men bara för att nästa dag stå vid spegeln igen. Jag är 15 år och har precit börjat "sätta mig" i min kropp. Det kommer något extra kilo då, men för varje kilo mår man lite sämre.
Tack fär en toppenbra blogg, keep on the good work! :)
shit vad du är cool!! :D
tack, nu har jag en ny förebild ;)
åh herregud, vad jag känner igen mig. Jag önskar jag hade någon att prata med sånt här om..så man hade sluppit! du vet säkert vad jag menar.
det är ingen i min närhet som vet om vad jag har gjort mot mig själv bara för att gå ner i vikt, eller vad jag gör, rättare sagt. Jag började där du verkar ha börjat också.. de otroligt få kalorierna som fick en att känna sig så otroligt less och utmattad. Jag gick ned i vikt, men inte fan var jag gladare för det.. det ledde till hetsätning, och sen kan du säkert gissa vart det leder till? spyr upp det igen, precis.. så svårt att komma ur det också. ser verkligen upp till dig för att du har klarat att komma ur det välmående!
Önskar verkligen sånthär var mer accepterat i samhället och man fick mer stöd. då skulle man nog aldrig ens falla in i sånt här från början..
känns som om det blev lite långt nu.. men w/e haha :P
Asbra blogg btw!
