Han på fyra ben som betyder mer än allt
Winnetoo, min fina ungponny som kom som en bäbis när jag fortsatt var ett barn med svenskt råttfärgat hår och precis hade börjat i sjuan, som sedan följt med mig i alla up and downs, i alla knäppa situationer och i åren då jag förändrats som mest - och gjort som mest dumma saker.
Från ett barn, till en osäker tonåring med kritblont färgat hår som började provocera på bloggen "schalalaaolsson", testade på det mesta och tänjde på alla gränser som fanns i avlånga landet lagom. Testade sig fram i livet och det ända med struktur som fanns kvar var skimmelskäcken i stallet, skimmelskäcken som visserligen gjorde allt tvärt emot vad jag ville men som ändå var den ända som fick mig att ha fötterna kvar på jorden. Den vars ögon inte stirrade sig blinda på smink eller klädstorlek, den vars statusfixering inte låg i fester eller killar, den ända som var kvar med fyra ben på jorden och som ändå var någon som jag ville lyssna på, någon som värderades högt för mig.
Från att ha varit den som läst alla andras bloggar, förundrats över deras alla kommentarer och fiffiga inlägg blev jag så småningom en av dem. En av dem som folk älskade att reta sig på, en av dem som visste precis hur jag skulle uttrycka mig för att ponnymorsorna skulle sätta ciggen i halsen och få resten av kommentarsfältet att vräka ur sig galna åsikter om mig, om mitt liv. Ett liv som ingen visste sanningen om, inte ens jag själv i det stadiet tror jag. Jag hängde med, levde i nuet och körde all in - vad det gällde allt.
Var den ända hästbloggen som var uppmärksammad trots inga meriter, trots att jag hoppade låga klasser på en ungponny som inte var speciell på något vis för dem flesta.
Sedan kom ännu ett break, en vändning från allt som varit det som hette liv, och vardag. Håret blev brunt och skolan blev trisst, kontrollbehoven tog jag ut över allt annat än lindade hästben och matteläxor. Men ponnyn med dom stora, förstående ögonen fanns kvar, i samma box, på samma plats, i samma livsfas. Vilken trygghet, att hur mitt liv än vände och vred sig stod det alltid en kvar, en på fyra ben som inte uttryckte sina åsikter på samma sätt som dem på två ben. En som var mindre dömande och en som hade statusfixeringen på allt annat än det alla andra hade den på. En individ som var äkta, och som fanns med mig vare sig jag ville eller inte.
Schalalaaolsson var stor, dock var hela syftet med bloggen förändrat. Inget mer provocerande, bara tankar och åsikter. Åskitsinlägg blev min grej, som ännu en gång fick ponnymorsorna att svälja kaffet lite snabbare framför sina datorer, vilket jag fick svälja ännu hårdare på tävlingsplatserna. Lilla Linn som verkat så blåst var kanske inte det trots allt, hon såg visst igenom allt det som var meningen att det skulle hållas tyst om, att ingen skulle röra i - och defenitivt inte skriva ut egna åsikter om.
Vad hade jag gjort? Satt både mig och Winnetoo i knipan, nu kastades det skit hejvilt bland vuxenvärlden på oss. Dom förstod direkt att Winnie betydde mycket för mig, och för att komma åt mig i det livet jag levde utan någonting som var vanligt och lugnt, i ett äkta tonårsliv - var det Winnie man skulle gå på. Jag fick höra både det ena och det andra och det gjorde mig vansinnig. Till deras besvikelse fortsatte jag, mer än någonsin med mina åsikter, jag stod upp för mig själv, stod för mina åsikter som var både starka och många. Jag visste var som var rätt och fel, vilket många vuxna runt om mig inte gjorde - och det fick dom känna på.
Men till slut tröttnade även jag på att leva ett liv som var fullt ös medvetslös, utan kontroll eller struktur. Jag la bloggen åt sidan, jag tog tag i mig själv och hela mitt liv, tänkte ur nya perspektiv och kände hur mycket jag faktiskt mognat. Kände hur stark jag blivit av allt som hänt, och hur tacksam jag var för det jag levt i, som varit toppen, galet, och helt åt helvete ibland - men jag har tagit mig igenom det med ett leende på läpparna och en jävlar anamma som ingen annan. Jag har stått upp för mig och jag har trott på saker som alla andra sagt varit omöjliga, det är någonting jag alltid kommer bära med mig.
Men det som är det mest fantastiska är just Winnetoo, som är den ända individen som hela tiden varit någon som jag velat ha med att göra och någon som jag aldrig har haft ett umgås uppehåll med. Skimmelskäcken som stod i sin box längst till höger när jag var ett barn, som stod i samma box när jag var en galen fjortonårig unge som tänjde på gränserna, som hängde med på karusellen schalalaaolsson och ponnymorsornas attacker, som följt med mig upp till åren där jag inser vem jag är, lever ett valt och planerat liv som jag trivs med. Ett liv där jag är tonåring och crazy när jag kan och vill det, men samtidigt är den Linn jag är, som är mogen och kan se allting ur vuxna perspektiv.
Jag vet att jag måste gå vidare och inse att en dag, inom en ganska snar framtid, kommer inte min tvillingsjäl stå i samma box med sin underbara blick längre. Alla sagor har ett slut, och det kommer även våran få. Jag kan inte vara så egoistisk att jag skulle välja att ha kvar honom, han brinner för att tävla och kommer kunna gå hur långt som helst med rätt ryttare på ryggen. Men känslan av att skiljas från honom, att gå skilda vägar från varandra är otänkbar nästan. Vi delar så mycket, det känns som om han har hela min historia i sina ögon, han äger en stor del av mitt hjärta - som han alltid kommer äga. Jag kan lova er, att jag kommer göra allt som står i min rätt för att han ska må så bra som möjligt hela sitt liv. Kommer det en gång en dag där han inte mår bra i sin situation kommer jag rädda honom, jag tänker inte säga hur, men jag har den planen klar ifall det skulle hända. Min stjärna som aldrig skulle svika mig, som gör allt för mig och den individ som är den ända som vet allt om mig och kan läsa av mig direkt.
Varför du är den som jag ALDRIG kommer glömma och alltid kommer finnas med mig i mitt hjärta, är ganska uppenbart.
Du har verkligen varit den som jag alltid kunnat vända mig till, den som hängt med i hela min tonårs karusell och den ända som fått mig att ha fötterna kvar på jorden i många perioder där jag lätt kunde ha tappat fotfästet helt utan dig. Trots det kaos som varit, trots allt dumt som jag har gjort så har du alltid varit där och alltid varit den som jag ändå kännt mig bunden till. Du har varit den ända som på riktigt gett mig ett värde, som jag på riktigt alltid har varit behövlig för. Efter dessa åren med dig, kan jag inte ens tänka mig en framtid utan dig. Utan den som är det ända äkta och riktiga för mig, världens finaste Winnetoo.
vad fint skrivet Linn!
Seriöst Linn, detta kan ha varit det finaste blogginlägg jag nånsin läst. Du skriver så otroligt bra!
Gud vilken fin text!
Den träffade rakt i hjärtat och får en att tänka på sitt eget liv, att jag inom en månad måste göra mig av med min älskade första ponny, inom ett halvår måste göra mig av med 2 till, det bränner i hjärtat av att se sanningen, att veta att alla sagor inte har ett lyckligt slut
underbar text!
Det är tårar, Linn. Tårar rakt igenom! Du skriver otroligt fint och träffande. Jag vet precis känslan av att hästarna är det enda som håller en kvar i vardagen. Klockrent!
Du är verkligen duktig på att uttrycka dig i ord. Du är även så otroligt klok och mogen, lycka till med allting för du kommer komma långt med allt du gör i livet!
sjukt fin tex linn!
Älskar båda texten och videon! <3
Börjar fan gråta av detta. Precis som det varit för dej och Winnetoo, har det varit för mej och min ponny Maia. Jag fick henne när jag var 12år, fortfarande kvar i barnfasen i livet. Hon var då 4år, nyfiken och vaken på allt nytt. Jag kom, presis som du, in i fasen, när allt skulle vara platinablont, fester och killar. Hela stjälen och allt flög iväg och levde i en annan värld. men kvar stog den där lilla ponnyn med glimten i ögan, som jag så många gånger skrattat åt, gråtit med, som alltid fanns, som inte brydde sej om något annat än mat och mej. Hon fanns där i vått och torrt. Nu är hon 7år. Hon är skadad och påvippen upp till himlen. Jag kan inte tänka mej att vara utan henne. Hon som följt mej genom dessa åren, genom mitt livs största förändring. Och snart finns hon kanske inte mer. Mitt liv rasar nu. Jag kommer aldrig kunna komma över henne. Hon har varit den jag alltid kunnat komma till, som aldrig har vänt mig ryggen.
Jag vet hur du känner, kan inte tänka mej en framtid utan henne. Men nu har jag inget val längre.
finaste ponnyskrutt.
så himla fint! tårar rakt igenom.. Känner igen mig, fick min ponny när jag var 13, hon hängde med i högstadiet och halva gymnasiet. Hon flyttade med mig till skolan och var min fasta punkt, hela tiden, alltid. Tyvärr fick hon allvarlig kolik och dog, precis när jag slutade tvåan. Halva min uppväxt försvann och jag sörjer henne fortfarande..
Detta var nog det finaste jag någonsin läst Linn !
Jag fick verkligen tårar i ögonen, att ni verkligen är ett så fint par och att ni snart måste skiljas.
Att en ponny kan göra så mycket i livet är grymt.
Jääätte fint skrivet verkligen !!!
började gråta :(
Tänkte bara fråga en sak, varför kan inte Maja ta över Winnetoo? Då är han ju kvar på gården:)?
Svara gärna i ett inlägg.
Du vet verkligen hur man träffar rätt i hjärtat,så duktig på att uttrycka dig i ord. Du är så sjukt stark, att du vågar tänka på det ofattbara, det omöjliga. Det märks att du älskar Winnie, du tänker på honom istället för dig, du är verkligen inte egoistisk. Alla lyckliga asagor har ett slut, även fast du minst av allt vill det. Du klarar det, även fast det blir tyngre än vad man anar.
o herregud vilken fin text.. alla dina texter får mig att rysa men denna.. denna träffa mig rätt i hjärtat! ni passar verkligen som handen i handsken, jag vet inte varför men skulle inte kunna föreställa mig dig med en annan häst.. inget ille menat eller så! Ni är verkligen ett perfekt team !
Du skriver helt sjukt bra, blir så inne i texten som om det vore en bok som skrivits av världens bästa författare, så mkt kärlek. Du skriver otroligt bra och ni är så fina tillsammans du och winnie :D
Detta måste vara det finaste blogginlägg jag nånsin har läst !
SÅ fint skrivit!
Verkligen otroligt fint skrivet linn, man blir tårögd!
Du vet verkligen vart du sätter dina ord!
Underbart :')
Åh herregud Linn, tårarna bara rann nerför mina kinder. <3
Åh Linn, så (ursäkta ordvalet) jäkla vacker text!
Herregud vad fint skrivet, det gick rakt in i hjärtat. Ni är så himla fina tillsammans och eran relation till varandra är fantastisk! :')
okej, jag började gråta när jag läste, så sjukt fint skrivet!
Jag blev så tagen näs jag läste detta att jag började att gråta! GRYMT fint skrivet!
Himla fint skrivet Linn,
och ni passar så bra tillsammans!
Du gjorde helt rätt i att uttrycka dig
så att ponnymorsorna satte ciggen i halsen.
Du insperar väldigt många tror jag,iallafall mig.
Åhh linn! jätte fin text! Känner verkligen igen mig i situationen som du är i. Min var väl inte direkt lika extrem men jag hade en häst på fyra ben som alltid fanns där för mig under hela jobbiga tonårsåren. Jag började rida den ponnyn på vårterminen 2009 och red den sedan på ridskolan i nästan två år. Hon var för pigg för att gå speciellt många lektioner. Nu hade jag den på foder i tre månader och det funkade bara inte. Så nu har jag lämnat tillbaka henne till ägare men fyfan vad dåligt man mår! Jag har inte förstått varför det är så svårt att släppa taget men jag tror jag förstår nu. Tack linn<3
Texten gjorde mig tårögd, så vacker.
Du är min stora förebild Linn, både inom ridsporten och utanför. Du är så klok och mogen, tänk om alla vore sånna :)
mina tårar bara rinner!
förstår hur du känner, är i samma situation, och det suger...
vet inte vad jag ska säga, underbar text. Du är fantastisk på att skriva.
Alla tycker ju att det är en sjukt fin text och sånt, visst är de en fin text men det är så mycket mer än en text, det är skrivet av känslor & kärlek. Jag slår vad om att ingen vet hur det känns för dig, det kanske finns folk i samma situation, men saker tas olika hos olika männsikor. Ingen är den andra lik, jag hoppas verkligen detta slutar bra och att du ska kunna gå vidare när tiden är över. Ta vara på tiden Linn, du har kämpat för att ta dig dit du är idag och förtjänar att nå allra högsta toppen. Det är Linn & Winnetoo. Winnetoo & Linn. Så det ska va. Jag förstår att det är svårt att sluta tänka på dagen det är slut, gör det bästa av det som finns kvar. Jag lovar, den dagen då du finner rätt ryttare för Winnetoo så kommer du tänka "det här är rätt, hon förtjänar min ponny, hon kan klara av min ponny, min ponny kommer få det bra hos henne." Jag lovar Linn, Winnetoo kommer aldrig glömma dig, han kommer alltid att älska dig, och du kommer aldrig glömma honom & sluta älska honom.
Men att komma över sånt är så sjukt svårt, man vill behålla sin underbara häst, men man vill ändå låta hästen göra det den vill! I detta fall vill han hoppa. Det är svårt så in h*elvetes svårt att komma över detta, men nya tider kommer, man kommer nog aldrig övver det helt, men livet kommer gå vidare och jag slår vad om att du kommer klara detta, du har kämpat och du kommer fortsätta kämpa ellerhur?
Jag tror på er. Rid för din egen skull, för din hästs skull. Skitsnacket runtomkring får inte vara ett hinder, bara något som finns där.
Hoppas du läser detta.
Riktigt berörande text som får en att tänka till på riktigt. Du ska veta att du alltid har varit som en slags förebild för mig! Alla dina kloka ord som går rakt in i tanken tar man med sig o allt är så lärorikt. Tack
Linn, nu ska jag vara helt ärlig, jag började grina när jag läste det här. Det var de finaste jag någonsin läst! Du är grym Linn, glöm aldrig det.
