Diskussion kring kommentar
Jag tror att man i många fall, när det känns så, känner sig enormt dålig och ensam om den känslan. Känslan av att inte vara nöjd över sin häst eller prestationerna ifrån den är "förbjuden" om ni förstår hur jag menar, det är inte okej att uttrycka att man är MISSNÖJD över hästen i vårat "landet lagom". Därför tror jag att man blir jättestressad och känner sig ensam om dom tankarna när dom tar över - vilket inte gör det hela bättre!
Ibland får man acceptera att den hästen man har är inte den hästen som är den ultimata just för tillfället. MEN man lär sig enormt på hästar som inte är av sin typ, och har de dessutom en stor kapacitet så är det kanske värt att bita i det sura äpplet och kämpa utifrån dem förutsättningar man har?
Jag är i vilket fall som hur glad som helst att jag fortsatte kämpa med Winnie, utan att förändra honom överhuvudtaget - utan istället vara öppen och lära mig att rida honom. ALLA har nog någongång kännt att "nu jävlar lämnar jag av dig till Mc Donald's" - och varför ska vi inte låta oss känna så ibland? För första steget är alltid att VÅGA erkänna för sig själv hur det känns, för att sedan kunna jobba vidare med det som inte fungerar till 110% - det gör det aldrig jämnt för någon. Om man bara ska fortsätta och säga och tänka att allt är så himla bra - så kommer man garanterat tröttna till slut. Det är min teori kring det här ämnet i alla fall!
Jag kommer alltid att vara en öppen ryttare som kan ta mig an utmaningar i hästväg, för jag vet numera att det går faktiskt att lära sig rida precis alla sorters hästar om man bara vill. Även om man självklart har lättare för vissa hästar :)
Kämpa på alla ni där ute, ni är INTE ensamma med att känna känslan av "hopplöst" sometimes - även om man kan tro det..
ter den här tävlingen, i Kongahälla sommaren 2009 bestämde jag mig för att det var en OMÖJLIGHET för mig att få den där alldeles för svåra ponnyn att fungera. Jag kunde inte rida honom och skulle ALDRIG kunna lära mig det, jag ville inte titta på honom och grät floder. Sedan hade jag en klump i magen flera veckor efter och kände mig som den mest misslyckade ryttaren i hela världen.
Jag tycker faktiskt att det är viktigt att våga berätta sånt här. Jag hade inför alla läsare här kunnat skriva "kärlek vid första ögonkastet, Winnies och min resa har varit en saga, aldrig har vi haft stora motgångar osv" - för egentligen har vi inte haft stora motgångar - bara i mina tanker, vilket oftast är det värsta av allt. Tankar och känslor betyder mer än siffror och resultat på papper. Jag hade önskat att jag fick läsa det här inlägget när jag var i den situationen, och just därför delar jag mer än gärna med mig utav den gamla tiden, då allt kändes totalt hopplöst. Det var inte en gång jag började skriva på Winnies annons om vi säger så, och om inte jag berättat det här nu, så tror jag inte att ni hade tagit förgivet att det varit så innan heller?
För det är ingenting som märks av idag om vi säger så..
Ha alltid med er att allting faktiskt går, om man ger det en ärlig chans - och framförallt ger sig själv en ärlig chans!
Det här inlägget är viktigt på så många sätt och vis, både inom hästsporten men även i livet som sådant.
Jag har alltid haft höga krav på mig själv, kanske inte så mycket i ridningen men jag skulle ha mvg i alla ämnen, kom aldrig för sent till något, fick hoppa upp ett år i skolan för att jag hade gjort allt redan. Läste högstadiematte i trean-fyran, ja ni fattar. En duktig tjej helt enkelt.
Helt plötsligt efter jullovet i sjuan bara föll allt ihop. Jag som alltid trivts i skolan, har en underbar familj, underbara vänner, aldrig haft några "problem" i min uppväxt bara BRÖT IHOP. Jag blev ganska snabbt diagnostiserad med utmattningsdepression och ångestsyndrom, sjukskrevs på heltid i princip hela åttan och var halvtidssjukskriven stora delar av nian.
Allt det här kom ifrån ingenstans, ingen av alla de psykologer, psykiatrer, terapeuter och gud vet vad jag träffar har någonsin kunnat svara på vad det var som utlöste allting. Själv mådde jag ännu sämre av tanken på att jag "skämde ut min familj", var "dålig som inte gick i skolan" och alla dessa tankar som snurrade i huvudet.
Idag, drygt fem år senare medicinerar jag fortfarande, men börjar så sakteliga inse att det är okej att INTE VARA PÅ TOPP. Ingen är perfekt, och framförallt - det är helt okej att ERKÄNNA för sig själv att man har en svacka, och kanske tom att man behöver hjälp.
Oavsett om det handlar om ridning, eller livet. Det är okej att inte vara på topp hela tiden.
Linn, du ska bara veta hur otroligt mycket dina inlägg peppar mig. Jag rider ett varmblod som kan vara så förbaskat svår och då känns det som om jag verkligen rider sämst i hela världen och allt bara är skit.. tycker samtidigt så synd om hästen som får stå ut med mig på ryggen. Men nu ska jag fan ta åt mig av de du skrivit, hur bra som helst! tack för det :)
Vad fin bilden där ni galopperar i snön var!
Du är så otroligt bra Linn! Du är en sån jäkla förebild för mig, och har länge varit. Man får inspiration i nästan varje litet ord du skriver. Fortsätt så :)
Min häst och jag är i världens svacka, jag vet inte vad jag gör som är fel. Hon har inte ont, hon har fina tänder, fin rygg och sadlen sitter bra. Men de går mest bara bakåt för oss just nu, ibland är hon helt underbar och gör allt jag ber henne om, men ibland studsar hon, slänger sig och hoppar fram... Jag vet knappt vad jag ska ta mig till mer är att bara träna, träna och träna. Egentligen vill jag bara ge upp men jag vet att hon kan. Att vi kan tillsammans, vi måste bara hitta den röda tråden!
Tack för detta inlägget, jag fick nya krafter igen..
Tycker detta var ett jättebra inlägg! Har en svårhanterad ponny nämligen! Bara haft denna irländare i 3 månader men har nog aldrig gråtit så mycket över en häst! Hon bits och sparkas och har många gånger övervägt om hon äns går att sälja. Men har smått börjat träna lite horsmanshipövningar och det går stadigt frammåt! Sätta på bensnörerna på täcket, det gick inte innan om man inte var jävligt snabb och kunde hoppa undan snabbt! Nu är det knappt några problem alls:D Har mycket kvar att jobba på, men det ska gå!!
Så ska bara fortsätta kämpa med denna ponny och se vart det leder ;)
