TeamSL

Linn har under ett antal inlägg dragit upp vissa gånger just detta med hur pressade vi bloggare faktiskt kan vara, och har extremt mycket ögon på oss. Jag tänkte förklara varför jag inte reagerar eller bryr mig.

Jag får väldigt många frågor av spec "IRL-vänner" som lyder ungefär "Hur orkar du med allt skit som man får?/Är det inte jobbigt att så många vet vem du är? Känns det inte som att du alltid måste prestera på topp?".

Grejen är den här - jag har i så många år nu funnits på internet, och varit ganska "medveten" inom hästvärlden. Det hela började på sajten stallet.se, där jag & en kompis lyckades kanonbra typ, och fick vårat stall till det kändaste i hela denna sajtens historia. När till och med skaparna känner igen oss när vi ses under falsterbo - då är det stort. Då var jag kanske 11? Alltså redan då fick jag ögon på mig, vilket då bara var grymt roligt, för folk vågade inte slänga ur sig så mycket skit, utan mestadels snälla saker. De få "elaka" saker vi fick anmälde vi ju till "crew", haha ;)

Men ju högre upp i åldrarna man kommer (13-18) finns så mycket avundsjuka, hat och gud vet vad. Det märks av! Ju äldre vi blev, desto mer märkte man av det. Hamnade sedan på BDB (och ett antal andra sajter) och hade runt 2000 bevakare där, vilket var samma sak här. En lagom mängd spyfärdiga personer och resten helt underbara personer!

Genom några år när jag i samband med detta och fick Mahjong, en alldeles för stor häst i dåläget och för svårriden, så sjönk mitt självförtroende och gnista till 0. Jag var pressad, blev stressad för minsta lilla och kände alltid att folk snackade skit eller tittade snett på mig. När jag kom hem så fanns det alltid massa kommentarer om att "jag såg dig, ...". Det kunde både vara hur posetiva kommentarer som helst, men även någon elak tanke här o var.

Detta har alltså pågått under flera år - och nu har jag stängt av. Jag har inget att bevisa för någon mer än mig själv. Det är MITT liv, det är JAG som ska se till att göra det JAG tycker är kul, och inte för någon annan. Jag rider för att JAG tycker om det. Jag bloggar för att JAG tycker att det är kul att dela med mig. Jag tränar dressyr för att JAG tycker att det är kul. Jag startar nationellt på en ponny som egentligen inte har gång att mäta sig med elitponnyerna - för att JAG vill. För att JAG tycker att det är hur kul som helst att ha lyckats ta sig och vara på den nivån ändå! Det är MITT tycke och mina tankar. Varför i helvete ska jag fortsätta bry mig om vad andra tycker om mig? Det är ju mitt liv, låt de ta ut sina problem på andra då om det behövs, men jag bryr mig inte. Är jag en god medmänniska så räcker det tillräckligt. Nu är jag 18 år och jag har förstått att allt detta skit som man får genom INTERNET kan sätta sig så hårt och djupt i själen, att man till slut inte orkar mer. Jag har kommit dit, och sedan kommit över det. Inte helt, men jag har tänkt om. LYCKATS tänka om, vilket jag är så otroligt tacksam för mot mig själv! Jag mår ju inte bra av att känna en ständig press och att krypa ihop? Så varför göra det?

Jag mår bra av att få känna mig fri, göra det jag älskar mest av allt och leva för det!
Vem vet vad jag gör efter ponnytiden? Vem vet vad jag gör om 10 år? Det är NU jag älskar hästar, det är NU jag lever för hästar - det är nu jag ska ta tillvara på tiden mina underbara hästar. Lipa kan jag göra sen.
Just nu vill jag blogga, dela med mig av mitt liv och möta nya människor via nätet - då gör jag det.

Så mitt lättaste svar på varför jag inte verkar lika "berörd" som många andra är att jag har redan varit i botten, redan levt med det för länge. Jag stampade foten i backen och sa stopp. Nu kör jag MITT race, jag är inte perfekt, jag har ingen superstar häst, jag är inget hästproffs - jag är Sofia Genne som äntligen har förstått att ta vara på sig själv, det man älskar och det man vill! Och det här har jag inte skrivit för att folk på något sätt skall tycka synd om mig - för det är inte synd om mig? Jag har gått igenom detdär, det är slut, jag lever i nuet och jag är glad, motiverad och vet vart jag har mig själv.


Tack för mig, det här är första och sista gången som jag kommer att skriva ut så personligt och tjötigt som jag tycker att det egentligen är, men det var dags att dela med mig, kanske kan fler kunna stampa ner? Nu vet ni.