TeamSL

Det började en majnatt 1978, Cleone hade gått tiden ut och vaxpropparna hade hängt i ett dygn nu och hon stod och stirrade ut i luften. Det enda hon rörde på var  bakbenen som hon stödde växelvis på, hon var svullen i dem och tyngden var nog stor för magen var enorm.

Jag var ute och tittade till henne en gång i timmen och fram i gryningen hade hon lagt sig ned,

vattnet hade gått och jag var nervös, hon stönade och krystade och plötsligt kom ett framben

med en vit strumpa, men inget mer hände. Jag smög in i boxen, kröp runt Cleone och började känna efter det andra frambenet. Oj då! Det var böjt i knäet, men som tur var inte värre än så. Jag fick försiktigt trycka fölungen tillbaka och vika ut det böjda frambenet och sen hjälpte jag örsiktigt till att få fram fölet. Hon (som det senare visade sig vara) var en riktig vilde, när framben och huvud var ute försökte hon resa sig och fäktade vilt med benen, så jag fick hålla henne stilla tills hela hon var ute och blodgenomströmningen i navelsträngen hade slutat. Sedan dröjde det inte länge förrän hon med lite hjälp var på benen. Så fort hon kunde stå på egna ben började hon sparka sin stackars ömsinta mor, varje gång hon försökte nosa eller slicka på sin lilla våta fölunge. Cleone började bli lite rädd för sin vilda unge, men jag tyckte fölet var det mest bedårande jag någonsin hade kunnat önska mig. Fux med bläs och 4 vita strumpor och röd man med korkskruvslockar, å så söt. Att hon skulle bli skimmel hade jag ingen aning om då. Hon var ett sto och allt jag hade drömt om. Allt det som vi skulle få uppleva dom närmaste 23 åren visste vi inget om då men det skall jag nu berätta.

Tillbaka till 15 maj –78, fölet hade inte ro att söka efter di utan for bara omkring, när hon letade efter spenar och inte lyckades blev hon arg och började sparka, så till slut mjölkade jag Cleone och gav ”Snuttan” (som vi kallade henne) i en nappflaska. Det fick jag göra hela det första dygnet. Sen hade hon lugnat sig och Cleone hade inte så ont i juvret längre.

När hon var 2 dagar gammal hoppade hon ut genom gödselluckan i boxen, (som tur var fanns   det mycket gödsel utanför så det blev inte så högt) jag hoppade efter och hon hoppade in

igenom gödselluckan i boxen bredvid. Där fick jag fast på henne, och hennes namn blev av detta Tashyone, tashyoner är partiklar i rymden som var det snabbaste vi människor då kunnat identifiera. Men för oss här hemma har hon alltid fått heta Snuttan även sina 23 år till trots.

Hon växte upp (mest bak) det första året och svanen blev en ankunge, överbyggd, ullig med gråbrun päls och ljust huvud och en tjock spretig man. Vi brukade skoja om att jag skulle gömma henne i skogen för hon såg mest ut som en älg det året. Men jag älskade min Snutta ändå så hon fick gå i trädgården den sommaren så jag alltid kunde se henne.

Året där på när hon var 2 år var vi på premiering första gången, det var bara 4 km till premieringsplatsen så vi gick dit. Det hela resulterade i en skådepenning, på den tiden fick man bara poäng på 3-åringar.

Så 3-årspremieringen var viktig och jag hade hyrt en transport, men vi blev så försenade att när vi äntligen kom fram till premieringsplatsen ropade dom in mig, så det var bara att gå från transporten direkt in i ringen. Det kanske kunde gått bättre annars, men 36 poäng och en skådepeng, vem sörjer det i dag.

Nu var det dags för inridning, jag tycker det är viktigt att hästarna är mjuka i munnen så därför brukar jag rida dom med enbart grimma i början och gärna utan sadel, för att få en riktigt nära kontakt och för att kunna använda vikthjälperna maximalt. Tashyone tyckte det var helt naturligt att jag satt på hennes rygg så det handlade mest om att få henne att förstå dom olika kommandona, inte heller det vållade några problem utan vi bara red. Det var en upplevelse att äntligen få rida omkring i skogen på henne. Hon var otroligt snäll och tyckte  det var roligt, men vad går upp emot en dag i hagen?

Första utställningen blev Aspenäs –82, varken jag eller Tashyone visste hur man gjorde men alla var vänliga och stämningen god, och med en 5:a på trav åkte vi lyckliga hem med en silverplakett i bilrutan.

Nu skulle hon betäckas, med Algomej hade jag planerat, och vi åkte till Blommeröd men där blev jag som tur var övertalad av Susanne Fredriksen att i stället använda Maligg. Stilig pojke med enorma rörelser. Maligg blev det och 11mån senare skulle Snuttan få sitt första föl. Oj vad spännande. Vid fölningen gick allt lätt och bra, ett fuxfärgat stoföl med stjärn blev resultatet. En månad senare i början på maj åkte vi i väg för att betäcka igen, den här gången med Eldorado. Det var en kall och regnig vår så jag bad att dom skulle få stå inne för hemma gick dom inte på bete ännu. Nu hade jag som tur var anmält Tashyone till Aspenäsutställningen i år igen, så när brunsten drog ut på tiden chansade jag och åkte ner till Ankarsrum för att hämta dom på sjunde brunst dygnet ( hennes brunster brukade vara i 5  dagar), då skulle jag hinna få med henne till utställningen.

Jag åkte ner på natten, och var framme vid 7-tiden på morgonen, hästarna gick ute i en hage och när jag hämtade Tashyone följde fölungen inte med henne, jag blev orolig men hingsthållaren sa att hon var med dom andra fölen och hade inte följt med förut heller. Det här verkade inte bra. Vi gick och provade Tashyone och hon var inte brunstig längre, men fölet kom inte. Vi fick nästan lyfta in det i transporten. Detta verkade inte normalt, men jag försökte intala mig att det nog var ok.

När jag 5 tim senare kom hem låg fölet i transporten, vi fick in henne i stallet och tog tempen, hon hade 42 graders feber. Mina misstankar var bekräftade, hon hade nog varit sjuk ett tag.

Veterinären tillkallades och han kom direkt, dubbelsidig lunginflammation konstaterades och han trodde inte fölet skulle överleva. Vi ger så mycket penicillin vi kan, mer går inte att göra men ha inga förhoppningar bara, sa han. Jag fick på lilla Malayin (som hon heter) en islandströja och sen vände vi henne en gång i timmen så hon inte skulle ligga på samma sida hela tiden. Febern höll i sig men hon blev inte sämre, hon fick penicillin i flera veckor och blev allergisk, tappade all man och svans och fick stora sår. Men vad gör det om man överlever en lunginflammation i den åldern. (Hon blev frisk och växte upp och blev ett av Sveriges 15 diplomston 3 år senare.)

Någon Aspenäsutställning blev det självklart inte, men en utställning i Halmstad åkte vi till när fölungen blivit frisk. Det blev en 3:e plats och brons för Tashyone (det var på den tiden när brons fortfarande var en medalj värd namnet).

Vi åkte även på riks i Stockholm det året. Det var 11 hästar med i hennes klass, många stora uppfödare och importerade hästar. Det var olidligt spännande, vi låg trea tills dom två sista hästarna hade visats. En guld, tre brons och sen Tashyone på femte plats. Men detta var en seger för oss, Malayin hade överlevt, hon var pigg och glad, hon hade visserligen ingen man men såren hade läkt, och nu stod vi på ryttarstadion i Stockholm med en grön rosett.

1984 nedkom Tashyone med hingstfölet Tarazed. Han ställdes ut som 2-åring, fick en andra plats på SIBA och en tredjeplats på Aspenäs. När han som fyraåring skulle säljas och en spekulant skulle komma och titta gav jag henne en vägbeskrivning och talade om vilken hage han gick i, ifall jag inte skulle hinna hem innan hon kom. När jag kom hem var hon redan där och helt såld på Tarazed och köpte honom direkt. Hon hade gått in och satt sig i hagen i solen för att vänta på mig och då hade Tarazed kommit fram till henne och lagt sig bredvid och lagt huvudet i hennes knä! Det är så man skall uppfostra dom för att få sålt dom.

Samma år visade jag Tashyone på premiering och fick henne B-premierad och stambokförd med godkänt bruksprov i ridning.

Egentligen hade jag velat betäcka med Eldorado igen för jag var mycket nöjd med Tarazed så hade det inte varit för att Malayin blivit så sjuk när Tashyone var på betäckning där så hade jag åkt dit och betäckt igen.

Men det blev Emin på Lyaland i Båstad som blev den lycklige detta år. Resultatet blev det bruna hingstfölet Eminent, f –85. Lyaland kändes tryggt så det blev Ramses som fick stå till tjänst nästa gång. Det var det bästa jag gjort. Det blev ett stoföl –86, en ”drottning” som fick namnet Rasha, hon blev hela 156cm, med arabtyp och utstrålning utan like. Hon har bl a vunnit most classic head , guld och egypt event fast hon bara är halv egypt, hon har dessutom 39 poäng och är AB-premierad mm. Hon är också en underbar ridhäst, mjuk och följsam med stora rörelser och hon har lämnat fem stora vackra avkommor.

1986 var Tashyone på utställning för sista gången. Vi var på Norska riks och fick en 3: e plats. Jag åkte dit mest för att jag ville visa min fina fölunge, för Snuttan har egentligen aldrig gillat det där med utställningar.

Detta år betäckte jag med Pergamon och när det var dags för fölning blev jag rejält lurad. På morgonen var allt lugnt så jag släppte ut Tashyone i hagen som vanligt och började mocka. När jag var på väg ut med skottkärran slängde jag en blick upp i hästhagen och såg att fölungen som gick i en av rasthagarna med sin mamma hade kommit in i hagen där alla dom andra hästarna var. Jag sprang dit för att flytta den igen och ser då att det är Tashyones föl, hon hade fölat i hagen och fölet stod redan upp! Jag mer eller mindre bar in fölet och Tashyone fick följa efter, på så sätt fick jag in dom i boxen. Hingstfölet fick heta Percy, han såldes senare till en väninna och är valack och ridhäst i dag.

Det blev Pergamon som beskällare nästa gång också och stofölet Shamony blev till –88. Hon fick verkligen ärva sina föräldrars rörelser, och hade hon inte skadat bogen i en olycka hade hon kunnat gå långt som dressyrhäst, nu går hon som en dröm ibland och kan tävla, men när hon har ont kan hon inte ridas alls. Jag sålde henne som ettåring till en tjej som genom araberna har blivit en mycket kär vän. Hon har visat Shamony på premieringar och det har givit 38 poäng och klass1, ”Shammy” är också B-premierad och har fått två föl.

Det har bara hänt en gång att Tashyone inte blivit dräktig när jag haft henne på betäckning, men den gången var det nästan bara bra. Jag hade blivit övertalad att betäcka två av mina ston, Tashyone och Rasha med en egyptisk hingst, som senare visade sig ej ha tillstånd att vara i avel då han blivit kasserad veterinärt. Jag hade inte kollat licensen utan litat på hingsthållaren, jag hade ju hela tiden trott att han var seriös. Först blev jag glad att ingen av stona var dräktig med en sådan hingst, men jag förlorade ju en avelssäsong på mina två bästa ston.

Efter detta blev jag mer skeptisk till att lämna bort mina ston.

Och i dag när det inte finns några ”riktiga” krav på våra avelshingstar kan en arabhingst ha ex. 32 poäng och vara så kallat godkänd. Då är det ännu viktigare att vi stoägare verkligen kollar upp vad hingsten har för meriter, premieringspoäng och tävlingsresultat mm, så att vi inte avlar på några enstaka utställningsresultat och ett retuscherat foto i en hästtidning.

Jag hade länge suktat efter en av mina drömmars häst: Mahorka. Han skulle inte vara i avel så länge han gick på galoppbanan. Men en sen kväll 1990 ringde hans ägare och uppfödare mig och frågade om jag ville låna Mahorka (han kände till min passion för hästen), och det ville jag.

Numera äger jag halva Mahorka och han står hos mig, så äntligen kunde jag få betäcka med honom, en riktig hingst med både skönhet, prestation och korrekthet.

Tashyones och Mahorkas första föl blev Mahjong f –91, han fick 39 poäng som 2-årshingst på premiering. Men tyvärr blev jag tvungen att kastrera honom för han hetsade så som hingst att han inte mådde bra. Idag tävlar han dressyr upp i FEI klasser.

Deras andra gemensamma föl blev ett sto, Tashima f –92, som jag sålde till en flicka i Örebro samma år.

En lördag i december 1992 kom inte Snuttan hem från hagen som hon brukade, jag hittade henne skakande och helt genomvåt långt, långt inne i hagen. Jag försökte leda henne hem men hon vinglade hela tiden åt vänster och kunde inte gå. Så vi fick hämta henne med transport. Väl hemma i boxen tog vi tempen och hon hade bara 35 grader, hon var riktigt dålig. Veterinären ringdes, otur igen! Det var en vikarie, som tyckte det var synd att man inte kunde fråga hästen vad det var för fel för han visste inte. Jag fick be honom att ge henne kramplösande och smärtstillande, vi täckte henne med filtar och försökte massera henne för att få upp värmen. Det blev en lång natt men tempen hade gått upp lite nästa dag och jag fick tag i min riktiga hästveterinär Bengt Häggmar.

Vi hade börjat misstänka att det var något galet med halsen för så fort hon försökte röra huvudet höll hon på att ramla. Häggmar ordnade så vi skulle kunna komma upp och röntga henne på måndag kväll. Jag fick en granne att hjälpa mig, vi baxade in halmbalar runt hela hästen så hon inte skulle välta i transporten och sen körde vi dom fyra kilometerna i 30km/h, till våra medtrafikanters förtret. På kliniken skulle halsen röntgas, och det var inte det lättaste för röntgenapparaten var inte avsedd för så tjocka kroppsdelar, men Häggmar slog på strömmen så huvudpropparna gick i hela samhället och det blev mörkt. Men propparna blev bytta och bilderna blev bra så inte brydde vi oss om det.                                                                          Ja, halskotpelaren var knäckt mellan fjärde och femte kotan och det låg ett ödem och tryckte på nerverna, det var därför hon inte kunde gå.

Vad gör man då med en så här skadad häst? Man avlivar den.

Nej! Inte jag och inte Häggmar. Hade hon klarat sig i över ett dygn med detta så måste man försöka i alla fall.

Vi fick åka hem med henne och skulle ha henne i hängmatta, men det är inte bra för tarmarna så jag ”pratade med henne” och vi kom överens om att om hon fick leva så skulle hon göra som jag sa. Vi ställde henne i en box, med vänstersidan upp efter väggen och en stock sattes upp på andra sidan om henne så att hon på så sätt blev fixerad. Hon hade svårt att flytta benen, så det gick inte att ha någon halm under henne utan jag fick strö tunt med sågspån, bara så lite att det inte blev vått och halkigt. Sen fick jag hela tiden mocka undan allt hon gjorde för att hon inte skulle stå i det. Äta kunde hon inte alls dom första tre dagarna utan hon fick stå på dropp. En häst som får dropp kan man inte lämna utan jag fick flytta in i boxen jag med. Jag låg där och läste och tittade på dropparna i röret, korta stunder kunde jag stänga av droppet och äta eller sova någon timma men lämna henne gjorde jag inte.                                                                   En sak måste sägas i samanhanget, veterinären var här varje dag och tittade till henne också. Det är ju en fördel att ha hästkliniken bara 4 km från stallet för man kan ha hästarna hemma för behandling och veterinären kan komma hit. Jag måste verkligen ge Bengt Häggmar ett stort tack för allt han gjorde för Tashyone, för hans stora engagemang, hans känsla för djur och hans enorma intresse för sitt jobb.

Jag hade satt upp en brödback framför Snuttan i lagom höjd, som hon kunde vila huvudet mot och avlasta hals och nacke. Där hade jag också lagt hö som hon efter ett par dagar började äta försiktigt av, men jag fick hela tiden lägga maten precis framför munnen på henne för hon kunde varken flytta huvudet upp, ner eller åt sidorna. Vatten fick jag ge henne i små skålar.           Med tiden började hon kunna röra huvudet allt mer och hon fick en vattenspann upphängd     bredvid ”höbacken” och den fick man fylla hela tiden för hon drack lite och sen nådde hon inte längre ner.

Hon blev bättre och bättre och vi började träna halsen genom att succesivt sänka höbacken så hon fick äta sig neråt. Cirkulationen blev dålig eftersom hon inte kunde röra sig och hon åt för dåligt så filtar och massage var nödvändigt, det var ju dessutom i december.

Läget stabiliserade sig och hon blev mer och mer rörlig och i mitten på februari var vi på återbesök på hästkliniken. Bedömningen där var att hon var påtagligt förbättrad, lite stel i sina rörelser men ej vinglig och hon hade lite svårt att balansera med huvudet. Nu kunde hon bara bli bättre. Då bestämde jag i samråd med veterinären att vi skulle släppa henne lös i boxen. Vid det här laget hade jag redan flyttat in i huset igen.

Allt verkade gå bra, hon gick runt i boxen, hon åt ur kraftfoderkrubban men kunde inte äta hö från golvet och inte trycka på vattenkoppen. Hon var fortfarande lite stel men lycklig över att få gå lös i boxen.

Det gick någon vecka då allt var bra, men en morgon när jag kom ner i stallet hördes konstiga ljud. Snuttan tänkte jag och sprang fram till hennes box och där låg hon svettig, blodig och skakade. Hon hade lagt sig och kunde inte komma upp, hon hade försökt och sparkat och sparkat tills allt strö var borta, sen hade hon sparkat och skrapat sig mot golvet tills hon hade stora blodiga skavsår överallt. Vi satte upp en stock i taket och fäste en travers i den och sen tillkallades några grannar och vi försökte lyfta upp henne. Det gick inte, hon hade fått kramp och kunde inte stå på benen. Så veterinär Åsa kom den här gången och gav henne kramplösande och smärtstillande, med gemensamma krafter och en spann kraftfoder lyckades vi få upp henne, och få henne att stå på benen. Hon var skakig och stel så det tog en stund innan vi kunde ta bort alla lyftband hon hängde i, traversen lät vi vara kvar ”i fall att”. Sen frågade jag veterinären vad jag skulle göra om hon la sig ner igen, du sa hon, jag tror inte hon gör det. När veterinären hade åkt och jag hade tvättat alla sår och pysslat om Snuttan var hon nästan sig själv igen.

Det gick några dagar och allt verkade lugnt men så en morgon när jag kom ner i stallet hörde jag Snuttan gnägga (jag känner igen hennes röst). Jag sprang fram till hennes box och där låg hon igen, men den här gången låg hon bara där lugnt och tittade på mig och gnäggade precis som om hon väntade på att jag skulle hjälpa henne. Det var bara att ta fram lyftband, travers och grannar igen och upp på benen kom hon, det gick mycket lättare denna gång.

Hon är underbar min Snutta, hon litar på människorna hon, dom följande veckorna lyfte vi upp henne fyra, fem gånger till innan hon hade lärt sig att resa sig själv. Det var inte varje dag men med några dagars mellanrum låg hon där lika lugnt och gnäggade och väntade på att få komma upp igen.

Vintern gick och hon hade börjat bli stabilare och hade till och med börjat få gå ut och stappla omkring i en liten rasthage när det var fint väder. Ibland var vi ute och gick små promenader för att träna musklerna i benen, för dom hade blivit väldigt svaga. Hon hade fått en del bestående nervskador också, bl a kan hon inte lyfta bakbenen mer än någon dm över marken. Allt blev lättare ju varmare det blev och ju närmare sommaren vi kom. Den mesta träningen la jag ned på att få Snuttan att kunna äta från golvet så att hon skulle kunna beta gräs ute till sommaren och det lyckades, trots att veterinären sagt att det nog inte skulle gå. Hon kunde inte försörja sig enbart på bete utan fick stödfodras med kraftfoder också men största delen av näringsintaget kom i alla fall från betet. Jag ville på något sätt markera att nu började en ny fas i Snuttans fortsatta liv så jag anmälde henne till premiering för att få henne A- premierad. Och den 2 aug –93 på morgonen lastade jag henne på lastbilen och åkte till premieringen. När vi kom fram endast fyra km senare var Snuttan svettig och spänd och hade ont i sin nacke. Då förstod jag att jag hade glömt träna henne att lyfta huvudet uppåt, det enda jag varit  fixerade vid var att hon skulle kunna beta neråt så jag hade missat att det var viktigt att även få huvudet uppåt, och nu var nog det för sent. Efter att ha gått omkring lite och slappnat av hade hon i alla fall lugnat sig så att hon var redo för att av premieringsnämnden ta emot sin avelsvärdeklass A, som hon blivit berättigad till, och det gjorde hon med värdighet.

Jag hade lektionsridning för barn tre dagar i veckan, det var underbart att se alla barnen rida på enbart araber, lugnt och fint och alla i rätt form på tygeln. Ibland fick Snuttan gå med på ledgrupperna med dom mest osäkra barnen för hon var ju så snäll, jag fick tårar i ögonen när jag såg henne så stolt gå omkring med barnen på sin rygg, hon såg så betydelsefull ut då.

Det gick ett år till, vintern var jobbig för hon fryser så lätt. Hon fick stå inne mycket och täcke måste hon ha hela tiden när hon var ute.

Våren –94 hade hon blivit så bra hon nu kunde bli och jag hade diskuterat med min veterinär om man skulle våga betäcka henne, det tyckte han att jag skulle försöka. Sagt och gjort, jag betäckte henne med Mahorka. Många gånger funderade jag på om jag hade gjort rätt. Vintern gick, hon blev stor och tjock och svullen i benen och mer orörlig än vanligt. Jag undrade om detta verkligen skulle gå vägen. Men när tiden var inne väntade hon som vanligt på att jag skulle vara med och hjälpa henne, hon hade det ganska jobbigt och jag tror att vi var lika livrädda båda två. När vi väl hade fått ut den lilla fuxflickan så låg Snuttan bara där och försökte inte ens resa sig upp. Jag trodde det var slut med henne och jag ångrade att jag låtit betäcka henne. Men det var inte så farligt som jag trodde, när hon väl hade fått vila ett par timmar och fått en hink ljummet vatten att dricka så kom hon upp på sina skakiga ben och tog stolt och lycklig hand om sin nya fölunge. Tanisza fick fölet heta, hon blev såld till en flicka i Göteborg samma år. Hon är numera westernhäst i Fiskebäckskil och har fått sitt första föl i år. När jag såg Snuttan gå med sin fölunge denna sommar insåg jag att jag aldrig skulle kunna ta ifrån henne glädjen att ha föl så länge hon klarade av det. Men hon behöver ett år emellan att ta igen sig på så hon skall få ha föl vartannat år så länge hon mår bra av det. Så därför betäcktes hon inte igen förrän –96, även då med Mahorka. När det var dags för fölning kom  en stor komet på himlen, och varje natt var jag ute och tittade på kometen och på Snuttan och på kometen och på Snuttan. En kväll stod jag i stallet med några flickor och pratade om Snuttans blivande föl. Då sa jag, mest på skoj, det blir en hingst och han har en komet i pannan, och så visade jag på Snuttan hur den skulle se ut, och han skall heta Hale Bopp efter den stora kometen på himlen.

Samma natt fölade hon, det gick väldigt bra och ut kom Hale Bopp! Ett fuxfärgat hingstföl med en strimbläs som var böjd precis så som jag hade visat på Snuttan kvällen innan. Jag ringde SAHF och frågade om jag kunde skydda namnet Hale Bopp, det gick inte men när jag berättat min historia så sa dom att skicka du in papperna så skall vi nog ordna det. Hale Bopp blev hans namn. ”Boppen” blev en underbar D-ponny som numer är valack och bor i Partille.

År 1998 den 15 maj fyllde Snuttan 20 år och det skulle firas, det var en underbar solskensdag, maskrosorna hade precis slagit ut så jag hade flätat en krans åt Snuttan som hon hade om halsen, tills min avundsjuka hund kom och tog den. Snuttan blev bjuden på ”morots- och maskrostårta” och fick gå i trädgården hela dagen. Kransen av maskrosor fick hon också äta upp när hunden hade tröttnat på den, han förstod aldrig riktigt vad den var till för.

Tashyone hade nu som avelssto fått så många fina avkommor som presterat så mycket att hon var berättigad att tilldelas avelsvärdeklass ELIT. Jag anmälde henne till premiering och fick ta fram kopior på alla avkommornas tävlingsresultat samt övriga meriter och skicka in ihop med anmälan. Premieringsplatsen var nu flyttad till vår nya ridklubb som ligger 15 km hemifrån, vi åkte dit i god tid. Snuttan fick åka i en vanlig hästtransport med låg bom den här gången och det tyckte hon om för hon mådde väldigt bra när vi kom fram. Solen sken och Snuttan var väldigt vacker. Hon behövde inte visas i trav pga sina skador och hon fick sin avelsvärdebokstav ELIT, och vi var alla väldigt stolta över henne. Trots allt som hade hänt och mot alla odds hade Snuttan blivit tilldelad den högsta avelsvärdeklass som finns, mer kan man inte begära.

Därefter har hon fått ytterligare två fina föl, först ett sto Taima f –99, henne har jag kvar, hon är stor och rör sig väldigt bra och jag har en tanke att eventuellt starta henne på galopp.

Den andra är en hingst som hon fått i år, han har ännu inte fått något namn. Han skulle bli Snuttans sista föl hon är ju 23 år nu, men hon har inte haft en så lätt fölning sen hon skadade sig och heller inte fått en så stor och rejäl fölunge sen Rasha föddes. Själv har hon inte heller varit så här fräsch förut, jag inbillar mig nästan att hon försöker lugna mig och säga att:

VI KLARAR AV DET HÄR

Många hälsningar från Orust arabstuteri, Snuttan och Carita (Lotta)"

Detta är skrivet för några vår sedan, Tashyone är nu 33 år..

Visst får man tårar i ögonen? Jag & Mahjong var på Tashyones 30-års kalas 2008 då vi visade upp hennes avkommor, så många som kunde komma, och jag & Mahjong fick visa upp en dressyruppvisning samt en del hoppning!

Senast jag hörde av mahjongs mamma och pappa så levde mamman (Tashyone), 2010, och Mahorka fick nog tas bort 09-10 någon gång, han blev ca 30-31 år. Här kommer lite bilder från våra uppvisningar därifrån:

Snygga vi var då, haha :D
Tyvärr har jag inga bilder på datorn nu, med bilder på de andra avkommorna eller Tashyone från uppvisningen där, men om ni vill se så kan jag fixa det när jag kommit hem om några veckor hihi!