TeamSL

Ni har önskat inlägg om våra gamla ponnyer, och samtidigt idag så kom jag in på en blogg som drevs av en 10-årig tjej som tävlade b-ponnyer, och började läsa lite. Då kände jag den där känslan i magen, hur hon älskade sina ponnyer, och hur bra det går för de på tävlingar osv. Fick bara tanken på en enda sak - hade du tävlat runt 2006 hade du fått det hårdare..
på den tiden fanns det konkurrens.

Inget kommer någonsin att kunna slå det samspelet som jag hade med Candy. Jag har aldrig varit så självsäker som på den ponnyn, och kommer nog aldrig att kunna nå att bli så stark igen. Det fanns ingenting i min väg, jag tog inte åt mig om någon sa något, jag lyssnade inte ens på andra, jag undrar nu efteråt om jag ens levde i samma värld som idag? Det fanns ingenting runt mig, alla andra var folk som skulle akta på sig, de var kanske grymma i mina ögon, de var kanske bitchiga snobbar, men det gjorde bara mer att vi skulle visa dom - vilket vi gjorde. Det fanns bara VI. Jag var alltså kall på ett bra sätt - full fokus, samspelade med min häst och var trevlig mot andra.

Mycket gjorde ju att vi lärde oss tillsammans - att ha utbildat den här ponnyn och samtidigt fått en egen grund att stå på har varit så enormt lärorikt för mig, och det var ju absolut ett lyckat äventyr!


(Snygg outfit mjau!)

Efter att ha skrivit om detta inlägg ungefär 10 gånger så fick jag precis igång mitt huvud och fick fram ett ganska naturligt svar på min egna fråga, hur kunde vi vara på topp hela tiden, hur kunde vi prestera så bra, hur kunde vi vara så kalla?

Eftersom att jag var så cool/kall, älskade min ponny och vi tillsammans lärt oss allt från gund och botten var vi ett. Och ett lugn och självsäkerhet som jag hade då - det är klart att det gör så att prestationen blir topp!

Att rida utan press, att rida utan krav, att rida för vinst men tillsammans med sin ponny är så mycket mer än att rida för att prestera på topp för att bevisa för alla andra att det här fixar vi, ni ska inte snacka skit om oss/se ner på oss. Jisses vilken skillnad. Jag åkte aldrig hem utan vinst/rosett eller härlig känsla på den här ponnyn, livet bara lekte helt enkelt. Och tack vare att man kunde slappna av och inte pressa sig själv! Nog för att jag ville upp i klasserna - vilket vi gjorde - men aldrig för någon annans skull, utan för min och min ponnys egna, och för våran räkning.

Jag har fått mig en regäl tankeställare. Tänk att kunna tänka tillbaka på gamla tider, och genom det få nya idéer och tankar nu? 5 år senare? Jag har redan sedan förra året bestämt mig att få ett så roligt sista ponnyår som möjligt. Strunta i allt omkring, strunta i om det ser förjävligt ut på en tävling - jag har lärt mig att alla kan ha dåliga dagar, det är okej att göra fel, och vi ska ha ett förjäkla roligt sista år! Jag ska leta efter den där Candy-känslan, och nå den så mycket jag bara kan! För hur underbart var det inte att rida runt för att visa upp sin älskade ponny, som ställde upp i alla lägen?

Världens finaste b-ponny som har visat världen att samspel finns ♥

En film som blivit väldigt känd över internet på vår historia:

Finns ett långt och läsvärt inlägg om min prinsessa som ni kan läsa HÄR! ♥
Massor av filmer, bilder och så vidare..