TeamSL

Tack alla ni, som tagit er tid för att stötta mig och lämna snälla och peppande kommentarer ifrån er..
Det betyder faktiskt mer än ni tror, många av kommentarerna funderade jag en hel del kring och det gav mig lite jävlar anamma istället för att jag skulle låtsas att allt var okej och sedan få bryt på mig själv till slut ändå.



Jag är verkligen en person som analyserar ALLT, grymt mycket alltså. Jag läser av människor ruskigt bra, jag är känslig för stämningar och känner av dem direkt och reflekterar kring allt som händer kring mig och min omgivning väldigt mycket. Har mycket tankar jämnt och samtidigt som jag är väldigt ödmjuk så är jag stark i det jag vill och står ALLTID för ALLT jag säger och tycker. Därför är jag också väldigt försiktig med att öppna munnen negativt mot någon i min omgivning - jämfört med många andra..

Man klappar inte mig på huvudet och säger "lilla gumman" - jag klarar mig själv och har alltid gjort. Jag tänker aldrig göra mig beroende av någon förutom mig själv, även om jag verkligen älskar andra individer och människor på den här jorden. Att vara kaxig och överlägsen är inte min grej, men inte heller att vara blyg och försiktig - jag står upp för mig själv och alla andra som förtjänar det utan att vara överlägsen på något vis. Alla är lika värda, oavsett hur de klär sig, rider, ser ut eller beter sig. That's it.

Men jag är glad, att jag var så öppen som jag brukar vara "in real life" även för er, med att berätta hur allt var och kändes. Jag grät hela kvällen igår och var verkligen förstörd - men ju mer jag tänkte på det och ju fler kommentarer och mejl som ramlade in så kände jag att nu jävlar ska jag ta mig igenom det här istället för att gräva ner mig och tycka att jag misslyckades och att allt var så pinsamt. Fine, det var jävligt pinsamt tyckte jag och det tycker jag fortfarande - men sen då? Det hjälper ju inte, rundan går inte att få ogjord hur dåligt jag än mår eller hur mycket jag skäms.

Ponnyn är inte lätt & dessutom extremt känslig, ibland blir det såhär när jag tänker för mycket och prestationsångesten tar över. Det är bara att inse, bita i det sura äpplet och GÅ VIDARE!



Jag vet egentligen att jag kan - och jag VET att ponnyn kan. Jag kommer ingenstans genom att tänka "jag förstör för Winnie" för kanske hade inte en annan ryttare orkat kämpa sig igenom dem åren som jag gjort för att få allt att fungera? Kanske hade han redan nu hoppat SM med en annan ryttare? Vad vet jag - och hur fan ska jag kunna få svar på den frågan - och varför ska jag ha svar?

Vi är ett team - och nu jävlar ska det kämpas, kämpas och kämpas.
Det är bara att bryta ihop - och komma igen!



Men tack igen för erat stöd, det betyder så mycket mer än vad ni kan ana ♥