Hur kan man helt plötsligt känna sig klar?
Nu funderar jag så på hur jag skall lägga upp mitt liv. Okej, det var kanske att ta i till viss gräns, för så långt kan jag inte planera. Men åtminstonde detta året ut. Jag har egentligen fullspeckat med tävlingar, men det känns som om de inte känns lika.. viktiga längre? Inte lika prioriterade? Jag vet inte riktigt varför det känns såhär. Om en månad känner jag säkert på något helt annat sätt, men i nuläget så har det faktiskt börjat kännas annorlunda.
Det känns som att jag inte orkar lägga mer energi för att försöka utveckla mig & Mahjong för att prestera ännu bättre. Jag tror med handen på hjärtat inte att det kommer att nå så mycket längre ändå. Vi har aldrig passat varandra, inte i kemin. Trots det har vi ändå kunnat kämpa oss tillsammans upp dit vi är idag. Ganska sjukt egentligen om man tänker på hur olika vi är, och hur vi egentligen inte stämmer ihop. Och att "inte ha kemin" och att "älska" varandra är två helt olika saker.
Jag älskar min vita lilla pegasus av hela mitt hjärta, inget snack om saken! Men att det är en "Woho, dags att åka till stallet och träna dressyr på Mahjong nu" är inte ett helt posetivt skrivet papper för mig. Inom mig blir det ofta en känsla att "nu blir det jobbigt, nu ska vi motionera". Han är oftast inte lätt, han kräver sin ryttare och gör inget för fem öre gratis. Han ska ha det på sitt sätt, och jag på mitt. Jag får anpassa mig som ryttare till honom, och han får gå med på vissa saker han också - det funkar ibland hur bra som helst, men ibland är det ju sådär jobbigt. Allt känns liksom som en lite negativ sak. Han är ju inte min typ, men ändå så himla mycket min typ! Åh, vad förvrängt och jobbigt allt ska kännas. Jag vet inte ens vad jag skriver längre. Blandar ihop allting. Det jag vet är i alla fall att de gånger då det klickar eller vi inte kräver speciellt mycket är underbara!
Frågan är i vilket fall om hur jag kommer att gå vidare? Jag är 18 år och känner mig för första gången i mitt liv fri, satsande och vågande. Jag vill nu ha roligt, ta vara på mina unga år och när mina föräldrar finns som stöttande pelare till mig fortfarande. Jag vill resa, träffa nya människor och få erfarenheter långt utöver mina två ponnyer här hemma. Men att helt plötsligt lägga ner mina egna hästar såhär upp och ner skulle jag nog inte heller klara av? Inte bara sådär rakt av..
Tänk om jag står där helt plötsligt, sålt båda hästarna och är fri. Hur fan skulle det kännas, att veta att jag inte "behöver" försöka få igenom något på ett pass med Mahjong? Det skulle inte äns finnas. Det enda som skulle finnas skulle vara den där känslan av mina fina ponnyer, känslan av när Mahjong är klockren, känslan av Martijn när han bär upp sig som en briar, känslan av när mina ponnysar rejsar med mig på ryggen ute i skogarna. Det skulle jag alltså inte heller fixa.. i alla fall inte på en gång.
Vill jag fortsätta? Vill jag pressa oss båda att försöka slå våra resultat? Jag vet att vi har nått ungefär till gränsen. Gränsen som finns för alla ekipage. Jag är inte den perfekta smala och långa ryttaren med den perfekta sitsen, det perfekta tänket och all kunskap i världen. Mahjong är ingen miljonhäst med massa internationella meriter, han är ingen gångartsponny som egentligen kan mäta sig med Sverige-eliten. Trots det tävlar vi bland dessa. Trots det har vi nått till toppen, dit vi är idag. Men att kunna prestera hårdare och slå ifrån ännu bättre på den här nivån, det är tveksamt. Att det är en bedömningssport gör inte saken lättare.
Men det är just därför jag ställer mig frågan. Jag vet att resultaten kommer vara svåra att höja, jag vet om att det saknas potencial och mycket utöver det. Men vi har alltid haft kämparglöd och viljan, och med det kommer man långt. Se bara? Men frågan är hur mycket vi kan höja oss. Hur mycket jobb som behövs, om det är dags att avrunda eller att trampa ner det allra sista av gasen som inte är nertryckt, och satsa allt? All in? In i det sista? Jag vet inte hur mycket gasen har kvar, men jag har en stark känsla av att det inte är så mycket.
Jag är på väg att bli klar för Mahjong. Redo för nya uppgifter, redo för att gå vidare för att lära mig mer. Mahjong har givit mig så eormt mycket, allt från lärdom till kärlek, allt från kärlek till intelligens, allt från intelligens till kunskap. Åh, jag vet inte hur jag ska tänka och hur jag ska agera. Jag har världens finaste arab på 20 år, fräschare än någon annan, men när ska våran historia få sitt slut? Jag låter tiden avgöra det här, kanske tänker jag helt annorlunda om en månad? Den "vanliga" kämpar och verkligen inte heltklar-känslan kanske kommer tillbaka när jag får ner hästarna till skolan igen, har ridhus och tränare runt mig, sommaren närmar sig och vi kan köra igång? Men det är läskigt, jag trodde aldrig jag skulle äns få känna på den där "klar-känslan" på min fina fina Mahjong.. Jag ville så mycket mer med min ponnytid, men det kom jag på för sent, och har inte de resurser som krävs..
Kanske börjar historian gå mot sitt slut, sin sista mening och den avslutande punkten.. ?
Låter lite som för mig och Philiac, fick också den där känslan av att vi vara klara. Det är bara jobbigt att kämpa vidare och försökta pressa sig och hästen hårdare, för man älskar ju sin ponny och vill inte behöva pressa dem på det viset. Jag är glad att jag sålde honom och även att jag sålde Braven precis innan den där "klar" känslan dök upp. För nu kan jag alltid tänka tillbaka och minnas Braven utan hidner och stopp, bara framgång till topp. Det kan jag inte riktigt med Philiac, men jag vet att vi hade jäkligt kul utanför tävlingasbanorna i alla fall<3 Hoppas att du får lite klarhet i det hela snart, det tog flera månader för mig att komma fram till något
Har också upplevt den känslan, sålde min ponny och fick en ny som passar mig som hand i handsken. Precis som du säger, att älska någon är inte samma som att passa ihop.
Men jag förstår inte riktigt vad du ska göra med honom? Martijn kan jag förstå om du säljer, han är ung och har framtiden framför sina hovar. Men Mahjong är ändå 20 år, snygg som fan iof. Men han börjar bli till åren. Hade han varit min hade jag inte vågat sälja honom.
Hoppas det löser sig och du kommer på rätt bana.
Hoppas det löser sig.
Jag känner samma känsla med hästen jag rider nu, det är inte min häst bara favorithäst men mer än så. Jag älskar henne mer än något annat och hon är bäst men jag vill ha något bättre.. att utvecklas på. Om jag får henne någongång måste jag få henne till min nivå.. sen fortsätta tills vi är klara. Hon är min allrabästavän och det är henne jag lever för, men jag vill ha något som är .. bättre eller mer utbildad.
Hoppas det löser sig, ni är fina tillsammans! :)
Kanske är det bara vetskapen om att det är sista ponnyåret som spökar till tankarna...?
namnet försvann på mitt inlägg...
"Är/har varit i en nästan liknande situation med min häst nu. Jag har ridit hela mitt liv, tävlat eliten på ponny m.m. och nu har jag en jättefin 6-åring som jag haft sedan hon var föl och ridit in själv osv. Nu har hon skadat sig och det är ganska osäkert om hon blir bra igen. Har funderat framoch tillbaka på att ta ett uppehåll i ridningen och se hur det är, för jag har aldrig varit utan häst och haft den "friheten", men nu när jag inte ridit regelbundet de senaste månaderna (pga hästens skada) så saknar jag det fruktansvärt, saknar gemenskapen och träningsplanering m.m. Så nu har vi hittat en supertrevlig familj som ska låna min häst till avel under 1,5 år -och hon får chansen att läka ut, och jag letar ny häst -för jag är inte KLAR, trodde det men var det inte.
Till dig vill jag säga; känner du dig klar, så passa på där i övergångsperioden mellan ponny och storhäst -och se hur det känns att ta det lite lugnt"
Usch va trist när man känner så!
Är också lite i samma sits. Att jag inte vet vad jag ska göra... Är ju nu man ska passa på att leva livet och vara ute och se saker och träffa massa folk! Men hästarna begränsar ju mycket av det tyvärr... Svårt val. Hoppas det löser sig iallafall! :)
Man når en gräns, en vägg som korridoren tar slut vid. Då måste man hitta en ny väg, även om det betyder att man måste lämna något vid väggen. I ditt fall, är det tyvärr Mahjong.
Du kanske inte är klar med Mahjong, du och Mahjong som ekipage är kanske klara med dressyren? Vad jag vet tycker både du och han mycket om hoppning, så ett alternativ till att utveckla dressyren som ni kanske inte kommer mycket längre i är ju att utveckla hoppningen som ni har mycket att ta i fortfarande. Ni kommer inte komma till toppen, inte på ett år och med en såpass gammal häst, men ni hinner komma en bit och det blir en ny upplevelse och en ny utmaning- kanske inte som enda gren, men som ett komplement till dressyren. Eller varför inte satsa på fälttävlan? Då har du kvar dressyren, men med två andra grenar att mästra också. Om han då "dör" på dressyrbanan så har ni fortfarande chansen att stå på prispallen om ni lyckas bra i de andra delarna :)
Har inte varit med om det du berättar om men kan mycket väl förstå hur du känner, vilket är väldigt tråkigt då det varit så kul att följa er i alla dessa år. Det är underbart att se hur du, även fast inte kemin finns, tagit dig så pass långt med Mahjong. Det är inspirerande! Hoppas du kommer fram till hur du vill göra i framtiden med ridningen, vad du än bestämmer dig för så tror jag det kommer vara ett klokt beslut!
Du ska iallafall veta att du har en av sveriges snyggaste ponny! Jag har sett massa av dom elitpållarna inom dressyr och Mahjong tar de flesta! Han är så grymt vacker! Och när man ser videor på honom så tycker jag det ser ut som att han dansar fram (speciellt videon från sm) och hans galopp - ja han är så fin! Man tror knappt på allt det du skriver om att han kräver så mycket för att det ser så lätt ut, du bara rider så grymt bra och sitter där med dina långa ben och mahjong bara dansar fram - så vad jag försöker säga är att lyckas har du bannemej gjort iaf, med den ponnyn som du säger egentligen inte passar med dig och ej har förutsättningarna. Kanske just för att du älskar honom och han älskar dej och för att du är en så otroligt duktig ryttare!
jag blir alldeles rörd av att läsa ditt inlägg, tillochmed tårögd. Jag kan inte säga att jag vet hur det känns för jag har aldrig haft den känslan, jag har aldrig blivit klar med min ponny, jag har aldrig fått känslan att sagan är på väg till sitt slut, och jag hoppas verkligen inte den är det. När jag läste din presentation kände jag igen mig i vartenda ord. Men jag och min dressyrponny ligger fortfarade nere i djupa hålet och gräver, sammarbetar inte alls och kemin mellan oss fungerar inte. Jag beundrar dig som tog dig igenom allt detta och som har tagit dig så långt, du är en som jag verkligen ser upp till. Jag tycker du ska följa din känsla och är sagan slut så är den, att tvinga något som inte känns bra brukar ändå inte sluta nån vidare.
Du är ung och har hela livet framför dig, hästarna finns alltid kvar.
Men följ ditt hjärta.
Kram
själv köpte jag min första ponny när jag var 11 år, Cozby hette han och hade massor av fina meriter. Dock stämde det inte mellan oss och efter mycket TÅRAR och slit bestämde vi oss för att gå upp till häst. Jag var 14 år nr Cozby fick komma tillbaka till sin älskade Cecilia i Kalix igen och bli pensionär och det var då jag fick min fina häst Chandola. Dock är den inte förrän NU i vår som det börjar släppa för oss och jag börjar inse att det är ridningen jag vill satsa hejhjärtat på! Jag tror att många ryttare, inklusive mig inte ens tänker på alternativet att sluta med hästar eftersom dom verkligen blir ens hela liv...
Mitt råd är att om du känner för att sluta med hästar så ska du göra det, men annars tycker jag att du borde byta upp dig till storhäst! Jag har min häst att tacka för där jag är idag och den känslan jag fått är helt fantastisk.
Tyvärr så har den känslan dykt upp i mig oxå... Jag känner mig klar precis som du känner. Kanske går det över om en månad? Kanske har jag inte kvar min älskade häst? Nej men minnena och kunskapen är kvar! Jag älskar min häst och kemin har inte riktigt stämt från början, precis om du oxå säger! Men jag älskar ju min ponny över allt annat, bara tanken att inte få sitta på hans rygg, inte få ta in den leriga häst från hagen varje dag det är ju hemskt! Men tiden kommmer någon gång och det är bättre att sluta när det går bra än att sluta när allt känns i botten... Svåra beslut som kanske styr våra liv, fel måste man göra för att kunna göra rätt! Blir det rätt så blir det :)
"Man ska sluta när det går som bäst"
det är så jävla sant. tråkigt, jobbigt och makes no sense, men så sant.
kanske ska avsluta dina ponnyår med studenten och låta mahjong antingen gå i pension eller säljas för att få glänsa några år till i någon annans händer?
Ska du sluta helt med ridsporten eller satsa på storhäst om du bestämmer dig för och sälja?<3
Ska du sälja Martijn också i så fall?
Hoppas du hittar det rätta och att allt löser sig!
Vill bara att du ska veta att jag beundrar dig:D
