TeamSL

Nu ska jag berätta lite om en häst som jag tycker är fruktansvärt intressant, och jag är så glad att jag fått chansen att hjälpa henne. Att ha fått följa ett osäkert benrangel utan en ända muskel som varit så nära på att fått bli avlivad till att se henne som hon är nu...aa, det har varit en helt otrolig resa!

Men för att göra en LÅNG historia ganska kort -

I December förra året fick vi höra om hästen Silvia - den 16 December åkte mamma och pappa ner i snöstorm fyra timmars väg till skåne för att hämta hem henne efter att ha sett en ända bild och hört om henne och vad hon varit med om. Jag tror att dom räddade livet på henne den dagen, jag vill inte tänka på vad som skulle hänt annars..

Innan dom hämtat henne hade hon fått en panikattack i boxen och skärt upp ett "jättehål" kan jag lova, det var ett HÅL mitt i pannan som sytts ihop. Hon hade varit tvungen att raka bort pannluggen och det såg så fruktansvärt obehagligt ut! Ni kan ju tänka er själva - en storhäst på 173cm som såg ut som ett benrangel utan en ända muskel, hysterisk, jättesår i hela huvudet och utan pannlugg med lång och tottig päls...

Men visst att utseendet var som det var - men mer en det var det som inte stod rätt till så att säga. Hon var helt hysterisk, inte glad, pigg och het som hon senare blev utan uppriktigt hysterisk. En häst med panikattacker på riktigt, hon kunde inte vara själv i stallet och satt man på henne så var hon helt hysterisk där med.

Vi fick kämpa, kämpa och kämpa. I vissa perioder kändes det helt hopplöst verkligen. Men hela tiden hade jag den där känslan om att hon skulle gå att förändra, eller snarare få henne att våga visa sig själv istället för det hysteriska skalet hon använde mot oss.

Ni som läste min blogg på den tiden vet ju att jag fick mycket "skit" efter att ha visat filmer på henne och bilder osv. MÅNGA undrade vad vi köpt egentligen och den vanligaste kommentaren var ju verkligen "vad ska du med den till?" Istället för att det bröt ner mig gav det mig faktiskt motivation att visa att hon var finare och bättre en vad någon av alla runt omkring någonsin skulle ens kunna tro. En hopptränare i trakterna skrattade mig rätt upp i ansiktet när jag mötte henne när jag var ute och red Silvia efter ett par veckor när jag sa att jag skulle försöka börja hoppa med Silvia. Det var inte många som trodde mycket om Silvia då - och ska jag erkänna så trodde jag inte heller att vi ens i närheten skulle ta oss så långt som vi är idag - att hon skulle kommas att förändras SÅ mycket. Men hela tiden fick jag motivation att visa att alla andra hade fel och jag hade rätt, jag hade ändå en känsla där inne som sa att det fanns mycket i Silvia.

Idag - snart ett år senare mår Silvia hur bra som helst!
Hon är en helt annan häst och är hur ridbar och fin som helst. Visst är hon fortfarande het och stor för mig - men hon mår bra och är glad! Jag kan absolut inte rida henne superbra men vi har tagit oss en lång bit på vägen.

Jag har inte startat något jättehögt eller stort med Silvia, det har inte funnits mening till det. Visst är jag en tävlingsryttare - men jag har Winnetoo som älskar att tävla mer en något annat. Jag är alldeles för rädd för att stressa upp Silvia så hon har helt enkelt fått stanna hemma rätt mycket. Men vi får väl se, kanske att vi någongång hoppar något lite större med =)

Men som jag har lärt mig utav detta - jag ska verkligen ALDRIG någonsin döma ut en häst förtidigt. Jag har lärt mig att det är värt att ge precis alla en chans, att jag ska lita på min magkänsla och bara gå på den. Inte lyssna på allt som alla andra tycker utan gå på min egen känsla!


Min fina prinsessa, om du bara visste hur mycket du betyder ♥

Nu ska ni få hänga med oss i tillbaka blickar - här ser ni ett levande bevis på en häst som förändrats totalt endast genom kärlek, tillit och hopp - självklart också ett riktigt hårt arbete.

Här ser ni mig och Silvia - första riktiga ridpasset ihop. Här hade hon bott hos oss i kanske ca två veckor.
Den här filmen var inte måttligt med kritik jag fick över, men jag visar den på nytt - för nu kan jag stå för att mina goda ord om den hästen redan då har blivit sanna..





Några bilder från första veckorna.

Bland dom första passen med hinder. Red lite kravlöst på några enkla hinder bara.
Jag vet att hon verkligen skulle behövt martingal här, men när hon fick på sig den höll hon på att stegra över så jag fick så snällt bita ihop och bli nockad i vartannat galoppsprång istället ;)


Hon började såsmåningom se lite bättre ut i kroppen. Hullet blev bättre snabbt och musklerna fick vi kämpa på med. Men dom kom ju medans vi hade roligt med varandra - dag ut och dag in!


Ni förstår inte hur mycket historia det finns i dom mörka stora ögonen..

Tiden med dig kommer jag vara evigt tacksam för!